Tävlingssäsongen närmar sig!

Som jag nämnde i det förra inlägget närmar sig tävlingssäsongen med stormsteg. Inte vilken tävling som helst, jag ska försöka ta reda på hur jag ligger till mot de bästa i världen. I World Series tävlingen som går här i Cape Town den 24e april. Hur kommer det då sig att jag ska köra denna tävling? Det var en ren chansning. Jag vet om att jag är långt ifrån att konkurrera på denna nivå. Samtidigt har jag ingenting att förlora. Jag bokade min hemresa den 25e april just för att jag ville försöka köra denna tävling. Att jag ens kom in på tävlingen var också en del tur. Tävlingen släpper först 65 startplatser som kommer ut en dryg månad innan loppet går. Där var jag ju absolut inte med. Jag tillsammans med 16 andra killar hamnade på en väntelista, jag stod som nr 12. Står man som nr 12 brukar det betyda att man kommer in. Amanda stod som nr 18 till Gold Coast som går nu i helgen och hon kom in efter någon vecka. Därför visste jag att mina chanser var goda. Startlistan släpptes på fredagen, på måndag eftermiddag fick jag besked om att jag var inne. Jag ska också tillägga att väntelistan brukar vara mycket större, till Gold Coast till exempel var det över 40 killar på listan. Jag hade mina aningar om att Cape Town inte skulle vara lika attraktiv för bredden, som tur var hade jag rätt

Därför är just nu allt fokus på att komma i så bra form som möjligt. Som jag skrev tidigare har jag ingenting att förlora, inga förväntningar på mig över huvud taget utifrån, bara att tuta och köra helt enkelt. Det jag förväntar av mig själv är att simma bra och hamna i en stor klunga så att jag känner att jag är med i racet fram till löpningen. Jag känner att det borde kunna gå. Jag simmar riktigt bra just nu och det är endast sprint där jag visat att jag kan simma bra. Men, det visar sig!

Som tur är startar jag inte säsongen med detta race... Det går nämligen en lokal tävling över strintdistansen i Durbanville, en förort till Cape Town som ligger ca 30 min härifrån. Den går på lördag nästa helg och borde bli ett perfekt genrep, känna på en triathlonsimning, sätta växlingar etc... Det ser jag också fram emot, framförallt för att jag ställs man mot man mot Nick Quenet, min ärkerival här nere.

I övrigt trivs jag fortsatt bra här nere. Att vara ensam svensk är inte så illa som jag trodde. Väldigt skönt att bara behöva oroa över sig själv och ingen annan. Visst, vissa kvällar blir det lite ensamt, som tur är finns skype. Träningen går också riktigt bra, jag gör alla pass helt utifrån vad som funkar för mig, så få kompromisser som möjligt. Det märks på kvalitén som kommer ut på varje träningspass också, jag har inte haft ett enda dåligt träningspass på jag vet inte hur länge.

Trodde jag ja... Allt ovan skrev jag under fredags förmiddagen. Nu lördagkväll har jag legat tokdäckad i ca 30h. Hög feber och kass mage slog ut mig igår vid lunch och resulterade i ett av mina värsta dygn någonsin. Hög feber och smärtsamma toalettbesök en gång i timmen under hela natten. Troligt har jag ätit någonting mindre bra, igen... Någonting positivt är jag verkar bli bättre och bättre nu. Förhoppningsvis kan jag vara igång lite lätt i början av veckan igen!