U23-em i Bulgarien var ju ingen höjdare. Helt ärligt hade tiden sedan jag kom hem från Sydafrika ej varit någon höjdare, iallafall inte man ser det ur ett triathlonperspektiv. Efter EM var tanken att jag skulle bryta ihop och komma igen, två veckor senare var det nämligen dags för SM över halvironman-distansen (1900m- 90km-21km). Kroppen sade ifrån och endast några dagar efter hemkomsten från Bulgarien då jag fick jag ont i halsen. Surtsurt, jag ville verkligen tävla, det var ett lopp jag sett fram emot och lagt ner mycket själ i. Till och med införskaffat mig en tempocykel från BMC. Tyvärr sade kroppen nej, jag blev bättre och bättre men inte i den takt jag ville för att ge mig själv möjlighet att slåss om segern där uppe i Vansbro. Istället bestämde jag mig för att göra om och göra rätt. Sluta harva runt och försöka hitta lite god känsla genom halvhjärtad träning. Istället blev det en hel veckas uppehåll från triathlon. Långa sovmorgnar, bad, glass och annat skoj man tydligen kan hitta på utöver att träna. Det gjorde verkligen susen! Jag fick dessutom avsluta veckan genom att vara speaker uppe på WTS Stockholm-tävlingen. Sjukt roligt var det!

Lugna veckan var nu slut och jag kände mig redo att ta tjuren vid hornen igen. Jag for upp till Falun, flyttade in hos gästvänliga Oskar Djärv och Joel Vikner som vanligt (bodde även en kortis hos Jonny Bejmar). Jag försökte utvärdera tiden från att jag kom hem från SA till nu och varför kroppen ej svarat som vanligt. Jag kom snabbt fram till att jag haft många saker som tyngt mig och som jag blivit väldigt stressad över. Saker som tagit mitt fokus bort från triathlon. De var sakerna omhändertagna nu och för att nya saker ej skulle störa bestämde jag mig för att till en viss del gå "offline". Är det nu så att jag ej svarat på någons mess, meddelande eller mejl och du läser detta, förlåt!

Träningen började rulla på fint, motivation, bra träningspass och bra sparring runt omkring. Känslan från de bästa veckorna nere i Sydafrika var tillbaka! Jag fick ihop 3 mycket bra veckor uppe i Dalarna. Förra helgen var det dags att testa om min omstart gjort någon nytta. Det var nämligen dags för SM över olympisk distans.

Jag, Oskar Djärv och Rickard Carlsson åkte tillsammans upp till Umeå redan på torsdagen. Då hade vi tid att i lugn och ro testa banor osv på fredagen. Loppet gick sent på lördagen, 17.30. Mycket tid att döda men ingen jag klagar över. Då har man gott om tid att förbereda sig. Jag tog en kort morgongogg inkl lite löpskolning. Efter det en god frukost med myyycket socker, kolhydrater och kaffe. Därefter någon timme på sängen. Sedan begav jag mig iväg till bassängen och simmade 1200m lite lätt. God känsla i vattnet! Nu var det bara att vänta, sova, packa och tagga till. 90 min innan start begav jag mig ner till starten.

Efter att ha känt mig osäker på min form dagarna innan började jag nu äntligen känna pirret i magen, spänsten i benen och framförallt att få tävla igen och visa att allt det jobb jag lagt ner inte varit förgäves. Jag joggade lätt, och simmade in mina vanliga 800m, jag var redo.

Simningen var mycket märklig, den gick i Umeälvens starka medström. Just för att strömmen var så stark simmade vi endast nedströms. De hade dessutom förlängt banan till 1900m istället för 1500 just för att kompensera för detta. Jag ställde mig bredvid favoriten Gabriel. Min plan var enkel. Håller du honom i sikte hela simningen kommer du upp med täten.

Starten gick och av någon anledning tog både jag och Gabriel helt fel linje. Vi lyckades inte pressa oss ut i strömmen utan blev kvar närmre stranden där strömmen inte alls var lika stark. När jag kollade till höger såg jag hur halva fältet var långt före oss. Jag var ändå lugn. Jag såg att jag hade Gabriel bredvid mig och jag kände mig otroligt stark. Vi simmade jämsides i ca 500 meter. Sedan släppte jag upp honom och lade mig på hans fötter. Vi passerade hela tiden folk men jag hade ingen aning om hur långt det var upp till täten. Jag tittade upp då och då och såg folk låångt framför oss. Jag vet att Gabriel är den starkaste simmaren av oss båda så jag överlät jagandet till honom. Rätt var det var kom vi ikapp två killar och jag lyckades skymta "Vikner" på en av bakdelarna. Gött vi hade lyckats ta oss upp till täten. Vi var ikapp efter ca 1100 meter. Väl ikapp kunde ligga ganska behagligt på Joels fötter och invänta uppgång.

Tillslut kom vi till uppgångsrampen. Jag var fjärde man upp ur vattnet med kontakt med täten. Benen kändes stela. Simningen var utan våtdräkt så benen hade blivit lite kalla i det 20gradiga älvvattnet. Jag avancerade upp till andraplats på löpningen till t1, gjorde en klockren växling och var först ut på cykeln.

I lördags gjorde jag mitt andra mästerskap som triathlet. Nämligen U23-EM i Burgas, Bulgarien. Som jag berättat i tidigare inlägg har jag tränat på bra, iallafall fram till Hallstahammar. Sedan dess har jag varit trött generellt men ändå kört bra på de nyckelpass jag haft.

Jag, Gabriel Sandør och Joachim Willén åkte i onsdags ner till ett varmt Bulgarien. Hela 30 grader bjöd de på. Dagarna fram tIll tävlingsdagen var mycket lugna, den mesta av tiden spenderades på hotellrummet liggandes i sängen med fotbolls-em i bakgrunden. När vi ej var på hotellet var vi på tävlingsbriefing, tränade lätt lätt och testade tävlingsbanorna. På briefingen fick vi en ganska stor nyhet. Tävlingen skulle ju ha gått över den olympiska distansen (1500m, 40km, 10km) istället ändrades det till sprintdistansen. Anledningen var värmen och att de ej kunde garantera säkerheten om loppet skulle pågå i två timmar. Mycket konstigt att göra ett sådant beslut under ett mästerskap, det är ju samma för alla så det är bara att acceptera. Jag var lite tudelad angående beslutet. Sprint har jag kört bäst på så en del av mig var nöjd över beslutet. Samtidigt ville jag testa på olympisk distans för att få visa min utveckling som triathlet under vintern. Men som sagt, inte mycket att göra åt saken. Jag hade fortfarande mitt sikte inställt på en top-20 placering.

Till tävlingsdagen, tävlingen startade kl 17.00 lokal tid. Många timmar att döda på dagen. Jag började med en morgonjogg på 25 minuter. Väldigt lugnt och försiktigt, mest för att väcka kroppen och för att tänja ut mina höftböjare som har en tendens att kunna stelna till sig en aning. Sedan en ganska stor frukost, med många godsaker och mycket socker. Denna gång blev det pannkakor, croissanter, rostad bröd med sylt, coco pops. Därefter horisontalläge på sängen och lite pill med utrustningen. Några timmar senare åt vi lunch, Bulgariens bästa risotto på en restaurang jag ej minns namnet på. Efter det ännu mer horisontalläge och packning. Två timmar före start begav jag och Gabriel oss ned till starten. Där gick allt enligt plan, fotografering av tävlingsdräkt, hämta upp badmössa och chip, incheckning av cykel, en kort jogg och däremellan en hel del toalettbesök. Med 30 minuter till start gick jag ned till simstarten. Jag simmade in mina 500 meter plus några starter och sedan kände jag mig redo att äntligen få göra detta. Eftersom vi tävlade på sen eftermiddag var det något svalare, ca 27 grader. Däremot hade vinden ökat en aning och det var ganska rejäla vågor på vattnet. Det är samma för alla och det var vågor i Cagliari så det oroade mig inte allt för mycket. Jag var mest fokuserad på en bra start, vi startade ju på stranden. Fem steg följt av tre delfinhopp, fick jag till det skulla jag fixa starten klockrent.

Med 10 minuter kvar var det dags för uppställning, en och en kallades vi ut på stranden. Jag var rankad som nr 27, mitt i fältet, jag tog också plats i mitten på stranden. Tillslut vara alla på plats och de berömda hjärtslagen började ljuda i högtalarna. Jag var inte nervös, mer lugn och fokuserad på att starten skulle gå. Tillslut hördes ett svagt "on your marks" följt av en hög tuta. Jag kom iväg bra, jag var en av de snabbaste att reagera. Jag satte mina steg och delfinhopp, efter det var det bara att simma. Jag hittade en fin rytm och märke inte av vågorna särskilt mycket. Efter 100 meter eller så var det slut på det roliga. Plötsligt började jag bongla fram mellan folk, jag simmade in i folk och folk simmade in i mig. Jag missade även några andetag och fick i mig saltvatten istället. Lugnet jag känt på tidigare simningar och hittills idag försvann. Istället infann sig en panikkänsla. Jag kände hur jag började tappa placeringar och hamnade längre och längre bak. Jag bestämde mig för att vara lugn. Efter första böjen borde slagsmålet lugna sig. Tillslut kom vi till bojen. Jag klarade mig från slag och drag men det tog ändå tvärstopp. Det var folk överallt. Jag gick från horisontal till lodrät i vattnet säkert tre gånger. Tillslut kom jag runt den förbannade bojen och jag hittade tillbaka till lite lugn och bra simning igen. Jag började trycka på och kände mig stark i vattnet. Problemet var bara att jag var väldigt långt bak, och jag var mycket starkare simmare än de flesta runt om kring mig. När jag tryckte på innebar det att jag simmade upp på någon stackares rygg. Jag var fast där bak. Nästa boj gick smidigare och jag fortsatte mina försök att avancera uppåt, jag avancerade säkert någon plats men inte mer än så. Jag bestämde mig för att ta acceptera läget och spara på krafterna. Därifrån fick jag en ganska bekväm resa in till stranden.

​När jag kom upp ur vattnet var det första jag såg Gabriels rumpa lite längre fram. Jag blev något lugnare då jag vet att att är otroligt start på cykeln. Dock såg jag ett långt tåg framför honom av folk. Jag visste att jag var en bit bak. Mitt fokus låg på att hålla Gabriels rumpa inom räckhåll. Vägen till T1 var tuff, direkt upp för en jäkla massa trappor. Vi tog säkert 20 höjdmeter från vattnet upp till cyklarna. Jag gjorde det bra, en snabb växling och jag hoppade på cykeln precis bakom Gabriel.

Tyvärr hade både jag och Gabriel simmat några sekunder för långsamt. Vi såg ett långt tåg bildas framför oss, de körde riktigt snabbt då de sakta men säkert försvann bortåt. Jag tillsammans med 7-8 andra kom ikapp Gabriel och sedan var jakten igång. Vi körde på hård och jag hade ganska trötta ben de första 5km, jag hjälpte till så gott jag kunde men försökte vara lite smart och inte bränna alla tändstickor på första varvet. Efter 5 km kom jag igång och gjorde tillsammans med Gabriel och några till den största delen av jobbet. Vi hade ett bra samarbete och gick runt fint, ibland förstördes rytmen av att någon antingen gick för hårt och fick lucka eller att någon inte ville ta sin tur. Totalt sett gjorde ändå de flesta ett bra jobb. Banan var hyfsat oteknisk, vi cyklade ut 3.2km och sedan tillbaka igen. Man fick ändå se upp, det var många fartgupp, bitvis dålig asfalt med sprickor osv och väldigt trångt bitvis. Jag såg 3-4 krascher under hela cyklingen. Som tur var kraschade ingen i vår klunga. Vi körde jämnt med de där framme och hade 35sekunder fram de första två (av tre) varven. När vi gick ut på det sista varvet var det många som var trötta, inklusive jag själv, många började nog tänka på löpningen. Helt plötsligt såg vi att huvudklungan var där framme, inte alls långt ifrån oss. De var utspridda över hela vägen, det gick långsamt. Vi hittade lite livsglädje igen och gjorde ett sista ryck att komma ikapp. Strax efter vändpunkten anslöt vi till det stora huvudfältet på ca 50 man.

Här gjorde jag ett ganska stort misstag. Det smarta hade varit att nöja sig med att ha kommit ikapp. Bara lägga sig längst bak och försöka återhämta mig så mycket som möjligt. Istället försökte jag ta mig fram i klungan för att jag bra placerad inför t2. Misstag! Alla tänkte detsamma, det var trångt och folk körde stenhårt. Jag kom fram tillslut men det tog alldeles för mycket energi. Jag åkte rakt genom klungan och var helt plötsligt sist igen, ännu tröttare än innan.

Jag kom in näst sist i t2 och detsamma ut på löpningen. Jag kände direkt att det skulle bli fem blytunga kilometrar. Så blev det också. Det finns ingenting att säga om löpningen förutom, total punktering. Jag kom in i mål på en 45e plats av 61 startande.

Efter målgång gick jag direkt till athletes lounge och började byta om, jag kastade säkert 3 vattenflaskor i backen på vägen dit av ren frustration. Jag var arg och frustrerad, ingenting gick som jag ville och jag fick inte visa vad jag går för för fem öre. Jag missade på simningen och var tvungen att lägga ner alldeles för mycket energi för att reparera det.

Nu några dagar efter loppet är jag fortfarande arg över min instats. Att få en misslyckad simning sker. Jag är i bra simform och jag var för långt bak vid den första bojen. Det handlar om tillfälligheter, tur men också om prestation såklart. Är man en briljant simmare är man alltid före slagsmålet som sker. Är man som jag, endast en bra simmare blir det ibland så att det blir tight och trångt. Jag stod på fel ställe i lördags. I Cape Town och Cagliari stod jag på rätt ställe och behövde inte slåss alls. Jag blir ändå frustrerad över att se så många som jag brukar simma bättre än var före mig upp ur vattnet.

Cyklingen är svår att tolka, jag kunde trycka på skapligt äntligen. Jag tycker ändå att jag blir tröttare än jag borde bli. Visst vi jagade hård nätan hela tiden men förra året gjorde jag också lopp där det gick snabbt på cyklingen men jag kände alltid att jag hade kontroll och kunde återhämta mig snabbt så fort jag lade mig på rulle igen.

Löpningen finns det som sagt inte så mycket att säga. Jag sprang dåligt för att jag tog slut på cykeln punkt slut.

Nu vill jag bara hitta anledningen till varför jag inte presterar bättre. Jag kollade mitt blod tidigare idag. Jag hade ett bra HB värde. Kanske är jag bara för sliten helt enkelt. Jag ska ta en dag extra vila nu efter loppet och förhoppningsvis börja känna mig lite piggare igen. Jag ska lösa detta iallafall.

Inget jätteglatt inlägg idag tyvärr, ändå skönt att få skriva av sig lite, säsongen har bara börjat och jag vet att det kommer vända. Om två veckor är det dags för medeldistans-SM i Vansbro, det ska bli otroligt roligt att få testa på det och tävla mot våra medel/långdistanssjärnor.

Jag vill också tacka förbundet för förtroende och uppbackning till detta mästerskap. Det betyder oerhört mycken att få åka iväg och representera Sverige och få lite ekonomisk stöttning. Jag vill tacka Gabriel och Joachim för fantastiskt resesällskap och gratulera Gabriel till en fin 18e plats, galen hur stark du var under loppet. Även alla sponsorer som backar upp mig, ni ser dem här till höger. Även till min familj, främst pappa som alltid stöttar mig. Även när jag är grinig och sur som jag varit de senaste dagarna. Älskar er!

På återseende!




Bilderna är tagna av Joachim Willén och ETU.

WC Cagliari

Uttagning U23 EM

Falun

Hallsta Triathlon

Vad som komma skall

Det är om de sakerna jag ska försöka berätta för er lite snabbt. 

Nu har jag varit hemma i Sverige en dryg månad. Tiden går snabbt med andra ord! 

Redan vecka ett for jag ner till Cagliari i Italien för säsongens andra tävling. En världscup över sprintdistansen. Det var en bana som ej passade mig särskilt bra då vi skulle klättra totalt 400m på 20km på cyklingen. Men det var en billig trip ner och ett bra race att köra för att hitta tävlingskänsla i kroppen. Jag simmade återigen riktigt bra och var uppe som nr 30, precis som i Cape Town. Cyklingen var brutal som sagt, jag bestämde mig för att ta mitt eget tempo första varvet, alla körde som galningar. Det resulterade att väldigt många passerade mig. Jag cyklade själv de första två varven, sedan kom en klunga ikapp som jag kunde gå med. Trots att många cyklade om mig är jag nöjd. Jag är ingen klättrare men jag kunde ändå trycka på bra. Löpningen kändes däremot riktigt bra. Jag kunde pressa på utan att magen eller mina hindrade mig. Min löpsplit var i mitten någonstans om man jämför med resten fälltet. I Cape Town var min löpsplit 4a från slutet... Jag kom tillslut i mål som 52a. Ingen grym placering men ändå ett bra lopp att ta med sig. 

Veckan efter blev ganska lugn, jag fick också ett glädjande besked förbundet. Jag och Gabriel Sandør kommer nämligen representera Sverige i U23 EM som går i Burgas, Bulgarien den 19/6. Det är det jag har fullt fokus på just nu as we speak, allt jag gör är för att komma i så bra form som möjligt till dess. Jag vill ta revansch från DNFen från förra året. 

Nu har jag tränat på bra efter Cagliari, det blev först en vecka hemma där i stort sett varje pass gick extremt bra. Förra veckan spenderades uppe i Falun hemma hos Oskar Djärv och Joel Vikner. Likaså där, i stort sett alla pass gick enligt plan. Två grymma träningsveckor med andra ord. Jag har släppt lite på simingen nu "bara" fem pass (20-25 000m/veckan). Istället är det mycket cykel och löpningen. Jag tycker redan jag känner skillnad, framförallt på cykeln, jag klarar av att trycka mycket högre effekt nu än för några veckor sedan på cykeln. Gällande simningen är det väldigt upp och ner. Mycket beror på vad jag gjort dagen innan. Tunga ben = långsam simning, lätta ben = grym simning. Jag tror jag ska kunna bibehålla min fina simform med den träning jag gör nu. Löpningen håller sig jämn och fin, jag springer bra.

I söndags var det dags för tävlingspremiär i Sverige. Jag, Oskar och Joel for ner till Hallstahammar på söndagsmorgonen. Det var ett lite annorlunda upplägg i år. Två lopp på en dag, två minisprintar (400m, 10km, 2.5km). Första loppet med masstart och det andra en jaktstart utifrån förmiddagens lopp. Hallstahammar bjöd på kanonväder, not! Stundtals spöregn och 14 grader både i vattnet och luften. Första loppet gick sisådär. Jag simmade in för länge och blev för kall. Jag simmade skapligt, var 12sek bakom Joel. Eftersom jag frös så mycket gick T1 långsamt, jag tappade ytterligare 7sek. Sedan var det bara att jaga. Vi cyklade ganska jämnt, in till t2 hade han 25sek som sedan blev 30 efter ytterligare en värdelös växling från min sida. Löpningen var seg men jag lyckades plocka lite och kom i mål 16 sekunder bakom Joel som tvåa. Inför lopp två såg de flesta väldigt sega ut, inklusive jag själv. Denna gång struntade jag i att simma in, jag försökte istället få igång benen ordentligt. Joel hade som sagt 16 sek försprång, han dök i först sedan flög jag i. Det kändes mycket bättre nu. Jag var lugnare och hade bättre tryck i vattnet. Denna gång tappade jag endast 10 sek och lyckades sätta T1 klockrent. Vi cyklade sedan jämnt, han är otroligt stark på cykeln, det visade han på sista varvet då han helt plötsligt fick ytterligare 10 sek på mig. Då cyklade jag ändå otroligt starkt och jämnt. Han hade drygt 30 sek ut på löpningen det vara bara för mig att börja jaga. Även löpningen kändes bra. Betydligt mycket bättre ben nu. Jag flög fram. Strax innan första vändpunkten flög jag om Joel. Tyvärr var det för att han börjat gå. Efter strul med ett knä hela våren hade han bestämt innan att kliva av på löpningen. Mycket tråkigt! Helt plötsligt ledde jag, jag fortsatte trycka på ordentligt och gick i mål som segrare. Detta var ett riktigt roligt koncept, perfekt träning såhär tidigt på säsongen.

Vad sker nudå? 

Jo allt jag gör just ju är som sagt för att komma i så bra form som möjligt till U23 EM den 18/6. Innan dess har jag en tävling att göra. Imorgon (på nationaldagen) ska jag köra Saltsjöbaden triathlon. Har ni inga planer för nationaldagen? Kom och kika, 10.00 vid Saltsjöbaden IP. 

Veckan efter U23 em åker jag ner till Chateauroux, Frankrike och kör Sprint-em. 

Helgen efter sprint-em, den 2/7 ska jag testa på någonting nytt. Jag ska nämligen ställa mig på startlinjen till SM på medeldistans i Vansbro (halvironman 1900m, 90km, 21km). Där hoppas jag kunna utmana våra bästa medel/långdistansare och slåss om guldet. På bilden nedan ser ni mitt nya as till cykel som jag kommer använda. En BMC tm01 som Glenn på BMC Sverige och 30k tagit fram till mig. Stort tack! 

Det är det som sker just nu, vi syns! 

 

Hmm, vart ska jag börja någonstans? I söndags fick jag uppleva någonting riktigt coolt och stort som ni ju säkert redan vet. Min första WTS-tävling, mot världens bästa, i Kapstaden över sprintdistansen.

Helgen började med att jag och Amanda lämnade Stellenboch på fredagen vid lunch. Av någon anledning är det alltid skitväder när jag lämnar de ställen jag spenderat vintern i. Grått, kyligt och skurar. Precis som när jag lämnade Cambridge förra året. På ett sätt är det lite skönt, det dämpar ångesten en aning att behöva lämna ett sådant vackert och fantastiskt ställe. Denna gång hade jag gärna lämnat med solsken då det snarare kändes som ett "vi ses snart igen" än ett "hejdå".

Till Kapstaden for vi för att checka in på ett lägenhetshotell ca 2km från V&A Waterfront. Vi fick inte något varmt välkomnande här heller direkt. Kulingvindar, hällregn och trafikkaos. Vi hade en jogg kvar att göra, det var bara att bege sig ut i hopp om att överleva. Som tur var skrattade vi hellre av den bisarra situationen än att besväras av den, och ja, vi överlevde. Vi kom tillbaka, duschade och gled sedan vidare till tävlingshotellet och briefingen. Väl där inne fanns det en hel del snabba grabbar, jag kände mig inte särskilt snabb. Jag kom nämligen dit halvt dränkt med en plastkasse från Pick N' Pay som innehöll rostmackor, sylt och några energibars. Inte för att det störde mig men det såg inte lika proffsigt ut som till exempel spanjorerna som entrade i samlad trupp och alla med samma outfit.

Briefingen var som det brukar vara, vi gick igenom dagsupplägg, tävlingsbanor etc... Efteråt plockade vi upp vår tävlingspåse som innehöll tävlingsnummer och en flaska rödvin, vi befann oss ju ändå i Sydafrikas största vindistrikt. På kvällen gick jag, Fredrik "coach Ludde" Lundin, Amanda och Lisa ut och åt gemensam middag. Fantastisk sushi!

Lördagen ska jag dra lite kort. Klockan 07.00 vad det dags att lära känna cykelbanan tillsammans med resten av atleterna. Det var först ett större varv på 4.8km för att sedan köra fyra varv på 3.8km. Bitvis raka fina vägar och bitvis riktigt knixigt med partier med finare gatsten. En utmanade bana trots att den var platt som en pannkaka. Efter det vara det bara att lägga benen i högläge och vila fram till kl 15 då vi även skulle reka simbanan. Nej juste, en sak hände däremellan. En väldigt trött och blek Fredrik Fleetwood aka min far dök upp. Han flög ner över helgen för att stötta mig, någonting jag knappt kan beskriva med ord hur mycket det betyder... Roligt och konstigt att träffa honom efter sisådär 4 månader, som tur var var han fortfarande som vanligt. Rekning av simbanan var det ja... Vattnet utanför Waterfront är känt för att vara iskallt. Förra året var det 11.7 grader på tävlingsdagen. I år flyttade de in simning längre in i hamnen, det var hela 3 grader varmare där, 14.7. Det var kyligt men inte alls så farligt som det skulle kunna vara. När man väl kom igång i vattnet var det lugnt. Simningen kändes bra. Efteråt var det tillbaka till hotellet, dusch och sedan middag tillsammans med pappa på en Italiensk restaurang, laxpasta!

Tävlingsmorgonen var lugn, jag tävlade vid 16.36 så jag kunde ta det huuur lugnt som helst. Jag och Amanda åkte ner till bassängen och simmade 1500m, mest för att väcka kroppen. Jag brukar även simma som bäst om jag får till en kort simning på förmiddagen.

Nu var det bara att ladda! Jag var förvånansvärt lugn hela helgen, men nu, nu kom nerverna. Lätt illamående, pirr i magen och en besatthet av att pilla på allting. Det hela gick sedan över till trötthet, jag tog då en powernap på 15 min. När jag vaknade lämnade pappa och Amanda, hon tävlade redan vid 14.06. Så fort de lämnade försvann nervositeten, istället blev jag extremt taggad. Jag satte på musik, plockade ihop mina grejer och dansade runt i lägenheten i min ensamhet. Sjukt sugen på att få tävla. Klockan 14.30 var jag redo och bege mig ner till incheckningen.

Allting gick klockrent. På en sådan här stor tävling är det svårt att misslyckas. Man blir vallad runt som en flock får. Först upp till Green Point stadium för att lämna löparskorna. Det var nämligen två olika växlingsområden. T2 och målgång inne på friidrottsarenan medan T1 skedde nere vid vattnet och Waterfront. Sedan for jag ned just dit där de kollade så att cykeln var ok, kontrollerade att dräkten uppnådde alla krav, utlämning av chip etc... Det gick klockrent som sagt. Helt plötsligt utan att jag visste ordet av det stod jag i kö tillsammans med 64 spända triathleter, redo att marschera ned till startpontonen. Jag hade nr 62 och fick därför stå typ sist, därav välja min startposition sist. Jag var i detta ögonblick inte särskilt nervös, det hade jag knappt varit sedan jag lämnade lägenheten. Istället kände jag ett extremt lugn och trygg, jag visste vad jag var här för att göra och jag visste att jag inte kunnat förbereda mig bättre. Det var bara att ställa sig på startlinjen och köra, som vilket race som helst. Tillslut hörde jag mitt namn ropas upp, "number 62 from Sweden, Ludwig Fleetwood". Jag gav två tummar upp till pappa och begav mig sedan ned till pontonen.

Jag hittade en ledig plats till vänster på pontonen. Bredvid Jan Volar från Tjeckien. Jag vet att han är en hygglig simmare då jag tävlat mot honom förut. En perfekt kille att försöka utnyttja i starten. Tillslut var det bara sekunder kvar och ett dunkande hjärta hördes i högtalaren, det tystnade och sedan hördes "on your marks" följt av startsignalen och 65 killar dök i samtidigt. Jag var med bra i starten och dök i, gjorde 2-3 kickar sedan var det bara att veva. Jag kände mig stark, väntade 4-5 armtag innan jag andades för första gången. Jag fick en riktigt bra start, helt enligt plan. Inget bråk med någon utan jag lade mig på Jans höft direkt och kände hur jag utan att gå på rött kunde utnyttja hans våg. Efter 50 meter försökte jag se hur vi låg till. Jag såg ingen i närheten av oss. Borta till höger bildades en spets där alla favoriter låg, de var en aning före oss. Till vänster där vi låg var det faktiskt vi som låg först. Redan här förstod jag att jag skulle få till en bra simning. Fram till första boj var det 280 meter. Strax innan började fältet gå ihop till en enhet och vi hamnade på kanten mitt i någonstans. Jag började förbereda mig för det kaos som skulle uppstå vid rundningen av bojen. Vi rundade och jag klarade mig bra från slag osv. Ut på nästa raka och jag kände mig bekväm där jag låg i mitten, jag behövde definitivt inte slita för att behålla min position. Så här fortsatte det, runt resten av bojarna var det lite stökigt men ingenting farligt och på rakorna kunde jag simma bra och med koll på vart i fältet jag låg. En otrolig känsla som jag ej känns tidigare. Innan jag visste ordet av var det dags att ta sig upp på pontonen igen och bege sig mot cykeln.

Jag kom upp ur vattnet och fick nu en bättre överblick över hur jag låg till. Det var killar framför mig och när jag kollade bak såg jag att det var hur många som helst kvar i vattnet, grymt tänkte jag. Dessutom såg jag Mario Mola 3-4 killar framför mig, killen som just nu är rankad som bäst i världen. "Vafan, ska jag verkligen vara här?!" gick istället genom mitt huvud nu. En märklig känsla. Jag fick till en bra växling och hoppade på cykeln.

Benen kändes inte guld, det ska jag vara ärlig med att säga. Killar susade förbi mig innan jag fick upp farten. Tillslut kom en liten grupp som jag lyckades lägga mig bakom. Min plan var att inte spela hjälte, låta de andra göra så mycket av jobbet som möjligt. Jag hade fullt upp med att hålla hjulet på killen framför. Jag fick slita! Efter 2 km hade det bildats tre tydliga grupper en tätklunga på 10-15 pers, därefter klungan med Mola på 20ish pers, sedan min klunga som hade ca 15 killar i sig. Vid första varvningen anslöt vi till Molas klunga och bildade en stor andraklunga, vi hade ca 30 sek upp till ledarna. Jag låg för det mesta långt bak, någonting jag själv visste var det absolut sämsta stället att ligga på, där är den berömda "gummibandseffekten" som allra störst. Inför varje kurva/vändpunkt trycks hela klungan ihop. När man sedan börjar accelerera bildas små luckor, de där luckorna blir bara större och större ju längre bak man ligger. Med andra ord måsta man ställa sig upp spurta max för att inte bli avhängd. Tyvärr kunde jag inte göra någonting åt det, jag försökte avancera uppåt, det gick för fort, jag lyckades inte. Jag hade gått på rött lite väl länge de första 2-3km och sedan hade gummibandseffekten sakta med säkert malt ner mina stackars ben, jag orkade helt enkelt inte. Efter 10km slitande, spurtande och jaganda tog det slut. Killen framför mig var lika trött som jag och släppte en aning för stor lucka. Jag gick om och försökte täppa men det var kört tyvärr. Vi var 4 stycken som blev utskitna där bak av klungan. Jag såg direkt på de andra att de precis som jag inte hade mycket mer att ge. Resten av cyklingen gick vi runt lite halvhjärtat för att inte tappa allt för mycket.

Jag kan berätta en lite rolig grej. En av de som blev avhängd var Rodrigo Gonzalez. Helgen innan vann han världscup-tävlingen i Chengdu, Kina efter att tillsammans en japan cyklat ifrån hela klungan med över en minut. Med andra ord, det var inte dåliga killar som blev avhängda.

Tillslut var det dags för växling, ingen hets direkt. Skorna fick jag på mig snabbt och iväg bar det. Benen hade fått slita på cyklingen, likaså magen. Jag stack iväg i ett hyggligt tempo. Jag har egentligen inte så mycket att säga om löpningen. Den var inte fantastisk, men inte heller dålig. Jag försökte trycka på men kunde inte pressa mig själv riktigt, benen och magen hindrade mig. Istället försökte jag njuta. Det var fullt med folk som hejade på, många som jag kände från Stellenbosch. Det var en jobbig men ändå fantastisk löpning på många vis. Tillslut sprang jag i mål som 46a efter att jag vann en spurt mot brasilianaren Diogo Schlebin.

Jag vill först och främst säga att jag är extremt nöjd med loppet. Jag ville visa att jag kunde komma upp ur vattnet bra när jag tävlar mot de bästa i världen. Jag förvånade verkligen mig själv, så här bra trodde jag verkligen inte att jag skulle simma. Inte bara det att jag kom upp så bra ur vattnet, främst känslan jag hade. Jag var inte nära till panik en enda gång, jag var lugn, fokuserad och orädd. Runt några av bojarna blev det riktigt tight, på något ställe var jag tvungen att dyka under bojen, ändå lyckades jag hålla mig lugn och simma vidare. Jag hade också koll på vart jag låg hela tiden, jag visste att jag var i mitten, jag kände till och med igen killarna jag hade runt om mig. Jag hoppas verkligen kunna ta med mig allt detta och fortsätta så här!

Det som hände under cyklingen var helt ärligt oväntat, jag tror inte jag blivit så avhängd sedan JSM i Hallstahammar 2011. Jag är fortfarande förvånad över hur snabbt det gick. Varför orkade jag inte då? Först och främst, jag är inte tillräckligt stark för tillfället. All den simning jag gjort under våren har gjort att jag dragit ner lite grann på cyklingen. Det var inte så att om jag gjort si eller så hade jag orkat hänga med, jag var för svag helt enkelt. Sedan ska man också komma ihåg att detta vad mitt första race för i år. De kritiska bitarna som är svåra att få till på träning fanns inte riktigt där, till exempel de första 3 km på cykeln. Det tar några race innan man kan trycka höga watt efter att ha simmat hårt i 10 min. Det var också under de kilometrarna jag behövde bita i som hårdast, jag lyckades aldrig återhämta mig efter det. Även hela GP-lopps cyklingen är svår att träna på. Under loppet ställde jag mig upp och tryckte +900 watt sju gånger, däremellan hade jag fullt upp med att hålla mig kvar på hjul. Det funkade som sagt att hålla på så i 10km sedan tog det stopp. Förhoppningsvis kommer några fler lopp göra att jag blir bättre, framförallt i början av cyklingen, då kommer jag nog kunna klara av den bättre.

Löpningen förstördes lite på cyklingen. Det handlar om att ge sig själv förutsättningar att kunna springa snabbt. Det gjorde inte jag kan man säga! Trötta ben och en mage med en lätt touch av för mycket mjölksyra hindrade mig från att springa riktigt fort. Ändå var den stabil, 16.36 på en jobbig dag. Jag tror och hoppas att kunna putsa en hel del tid med fler race i kroppen.

Så var det med det. En fantastisk upplevelse och ett klart godkänt race. Många erfarenheter rikare och jag har äntligen efter 6 år fått tag på en cool badmössa som jag alltid velat ha! Något högt nummer på den men den kan komma att ändra på sig snart.

Et stort tack för alla fina meddelanden, även om jag inte svarar betyder det massor. Även tack till alla mina sponsorer som faktiskt ser till att jag kan hålla på med detta på heltid.

Nu är jag hemma i Sverige igen, som om jag inte varit borta... Den 8e maj är nästa tävling, då går nämligen världscupen o Cagliari, Italien. Mer om det senare. Tack och hej!

Som jag nämnde i det förra inlägget närmar sig tävlingssäsongen med stormsteg. Inte vilken tävling som helst, jag ska försöka ta reda på hur jag ligger till mot de bästa i världen. I World Series tävlingen som går här i Cape Town den 24e april. Hur kommer det då sig att jag ska köra denna tävling? Det var en ren chansning. Jag vet om att jag är långt ifrån att konkurrera på denna nivå. Samtidigt har jag ingenting att förlora. Jag bokade min hemresa den 25e april just för att jag ville försöka köra denna tävling. Att jag ens kom in på tävlingen var också en del tur. Tävlingen släpper först 65 startplatser som kommer ut en dryg månad innan loppet går. Där var jag ju absolut inte med. Jag tillsammans med 16 andra killar hamnade på en väntelista, jag stod som nr 12. Står man som nr 12 brukar det betyda att man kommer in. Amanda stod som nr 18 till Gold Coast som går nu i helgen och hon kom in efter någon vecka. Därför visste jag att mina chanser var goda. Startlistan släpptes på fredagen, på måndag eftermiddag fick jag besked om att jag var inne. Jag ska också tillägga att väntelistan brukar vara mycket större, till Gold Coast till exempel var det över 40 killar på listan. Jag hade mina aningar om att Cape Town inte skulle vara lika attraktiv för bredden, som tur var hade jag rätt

Därför är just nu allt fokus på att komma i så bra form som möjligt. Som jag skrev tidigare har jag ingenting att förlora, inga förväntningar på mig över huvud taget utifrån, bara att tuta och köra helt enkelt. Det jag förväntar av mig själv är att simma bra och hamna i en stor klunga så att jag känner att jag är med i racet fram till löpningen. Jag känner att det borde kunna gå. Jag simmar riktigt bra just nu och det är endast sprint där jag visat att jag kan simma bra. Men, det visar sig!

Som tur är startar jag inte säsongen med detta race... Det går nämligen en lokal tävling över strintdistansen i Durbanville, en förort till Cape Town som ligger ca 30 min härifrån. Den går på lördag nästa helg och borde bli ett perfekt genrep, känna på en triathlonsimning, sätta växlingar etc... Det ser jag också fram emot, framförallt för att jag ställs man mot man mot Nick Quenet, min ärkerival här nere.

I övrigt trivs jag fortsatt bra här nere. Att vara ensam svensk är inte så illa som jag trodde. Väldigt skönt att bara behöva oroa över sig själv och ingen annan. Visst, vissa kvällar blir det lite ensamt, som tur är finns skype. Träningen går också riktigt bra, jag gör alla pass helt utifrån vad som funkar för mig, så få kompromisser som möjligt. Det märks på kvalitén som kommer ut på varje träningspass också, jag har inte haft ett enda dåligt träningspass på jag vet inte hur länge.

Trodde jag ja... Allt ovan skrev jag under fredags förmiddagen. Nu lördagkväll har jag legat tokdäckad i ca 30h. Hög feber och kass mage slog ut mig igår vid lunch och resulterade i ett av mina värsta dygn någonsin. Hög feber och smärtsamma toalettbesök en gång i timmen under hela natten. Troligt har jag ätit någonting mindre bra, igen... Någonting positivt är jag verkar bli bättre och bättre nu. Förhoppningsvis kan jag vara igång lite lätt i början av veckan igen!

I have some great news. Last night i got an email from the Swedish triathlon federation. It said; "Move Ludwig Fleetwood, SWE, from waitlist to start list (2016 ITU World Triathlon Cape Town, Elite Men". My first race of the season is less than a month away. Not just any race, I am going to race my first ever WTS race! This is huge for me and something that I couldn't dream about three years ago... Now it is actually happening. It is a sprint race and will happen the 24th of April. It will be broadcasted live on triathlonlive.org. I know that this is one or two steps above my level. But since i am down here and because it is a sprint race I thought i give it a shot to make the start list. And hey, i did it!

You might be wondering why I am writing in english. I can tell you one thing, it is not because of my huge amount of fans abroad. No, since I did spend the easter weekend in Hermanus together with the Quenet family I thought it would be nice to write this in english. Mostly so they don't think i write rude things about them in Swedish. This will probably not be something I'm going to continue with, but still fun to give the english a try every now and then. There will probably be miss spellings and grammatical errors here and there. But remember, I no speak english, Sweden I from am, and speak Sweden as first language I do... You're gonna have to deal with it!

First of all I wanna make a jump, to little over a week ago. Since I did that swim week I thought I would give the 1500m another try, well... Did not go as planned. Me and Sebastian decided to try the breakfast in town on the Saturday. We went to the Stellenbosch Kitchen where they had a big and what it looked like, wonderful breakfast. It tasted well but... After about four hours both Sebastian I was laying in bed and we had all weird stuff exploding from different parts of our bodies. Not very pleasant. We were out for 24h. The test that I had planned on the Sunday obviously never happened, I made an attempt on the monday but no... Pulled out after 1k, no power at all. Will try ta make another try but I don't know just when yet.

On the Tuesday my partner i crime down here, Sebastian went back to Sweden again, sad to be alone in my apartment, we had a really good time together. That left only two swedes down here, me and Micke. Unfortunately I did not se very much of him since he also got sick the day after (we did not transfer our disease to him!). On the Friday he was better and also he went back to Sweden. Only one lonely swede left in Stellenbosch... I haven't felt very lonely just yet tho. Because Nicholas and Alexandra Quenet were kind enough to invite me to there vacation house down in Hermanus over the easter weekend.

Facts:

Hermanus:
"Hermanus is a town on the southern coast of the Western Cape province of South Africa (About one hour drive south of Stellenbosch along the coas). It is famous for whale watching during the winter and spring and is a popular retirement town."


Nicholas (or Nick) Quenet:
18 years old. Junior African champ 2015 and Junior silver medalist at African champs this year. One of the fastest swimmer i know, he can drop 16.00 for 1500m if you wake him up in the middle of the night. He is also a quick runner. And a hell of a nice guy!


Alexandra (or Alex) Quenet:
20 years old. U23 African champ this year. She is also FAST in the water and drops all the d-squaders easily in the pool. I don't like to admit it but, she can (if she wants to) destroy me in the pool as well... Aslo just like Nick, good runner and a nice girl.

Yes, so we went down to Hermanus on the Friday morning with an over packed car ofcourse (we are triathletes after all). We arrived just before lunch, to a fairly big house just 200m from the wild sea. If you went up to the top deck you got a spectacular 360 degree view. To the south the big sea, and in the north the high mountains that runs along the coast and surrounds Hermanus. Very, very beautiful. The first thing we did was actually to raise the swedish flag on the top deck. I felt very honored. The house was crowded as well. Their parents Anton and Gaby gave me a warm welcome and later grandparents and friends also showed up. We didnt do much though, we had a nice lunch, chilled a bit and then in the afternoon me and Alex went for a 40min easy jog. The evening was also very calm and we had supper and then went to bed at 10 pm.

I am not going to bore you out, this is how the weekend continued. Some training, good food, some exploring of Hermanus. The thing we did the most was just to enjoy the holiday and spend time with the family. I must say I had a blast the whole weekend. The plan was to have a minor break, especially mentaly. I have been going on for quite a while now, sometimes it is nice to reboot the system. I really did that, now i feel ready to make the most out of my last month down here. Also, the weather was crap, cold, windy and rain. Didn't mind it though, it gave os a good reason to just stay home and relax as much as possible.

The thing i like most about being away for so long is that you escape the whole tourist thing. You really get to see what it is like to be, in this case south african and what they are like and so on. It is so fun to spot all the differences and similarities from how it is back home. One more thing that i really appreciate is talking english. I've been here for three months now. But when you are a squad of swedes you don't talk that much english. But now, four days of speaking nothing but english, it doesn't take long before you get in to it, I think and hope it improved a lot just during these days. I can also say two things that i have learned about south africans. The first thing; they are the worst road ragers I've ever seen. I don't think I have heard the word "idiot" inside a car this much ever before. It is quite amusing to watch from the back seat tho. The other thing is the strong love to the family. One second everyone was shouting at each other, then all of a sudden everyone is hugging and give each other nice compliments as if nothing had happened, this is also the thing I am most impressed about. And it confirms the myth the the emotion closest to crying is laughter. Or in this case anger to love.

Thank you so much for letting me come along. I had a blast the whole weekend and i hope you enjoyed my company sometimes as well.

Now is it back to business again. I feel fresh mentally and I am going to crush this last month down here. I'm feeling smooth in the water, strong on the bike and fly on the run. I can't wait to get going with the racing again!

Cheers,

Ludwig.

Jag simmar och jag simmar och jag simmar... Jag är ledsen att jag skriver så mycket om simningen här, tyvärr finns det inte så mycket annat att skriva om just nu. Jag simmar nämligen mer just nu än vad jag någonsin gjort tidigare.

Simningen är verkligen inte jätteroligt alla gånger, framförallt inte om man som jag och många andra plöjt ett antal meter ensam utan något sällskap. Här nere är det roligare att simma, det ska jag erkänna. Anledningen att det är så är för att jag har flera otroligt kompetenta tränare på kanten och med ett gäng fantastiskt talangfulla triathleter bredvid mig i bassängen. Det är som gjort för att lyckas. All denna simning börjar ge resultat, som jag skrev för några veckor sedan är det svårt att se framstegen, men går jag bara tillbaka några veckor är det stor skillnad på min fart, uthållighet och teknik i vattnet.

Ännu bättre ska det bli hoppas jag, jag är just nu mitt uppe i hellweek vol.2. Alltså ytterligare en vecka där det är 100 procent fokus på simningen. Jag började i måndags med dubbla simpass. Tillsammans med klubben på morgonen och med Sebastian och Micke på em. Ett hårt eftermiddagspass med klubben i tisdags och i onsdags ytterligare dubbla simpass med samma upplägg som i måndags. De första tre dagarna skrapade jag ihop totalt 25.000m i vattnet. Det kändes kan jag säga, jag har nog aldrig varit så trött och mosig i överkroppen tidigare. Igår skippade jag simningen helt och körde istället två återhämtningspass, ett med löparskorna på och ett på cykeln.

I morse var det dags att dyka ner i plurret igen. 4100 smärtsamma meter. Det gick väääldigt långsamt men, det är okej, jag vet varför det går långsamt, jag är ganska sliten som sagt. Det viktiga är att jag har kvar mitt goda grepp i vattnet, det är det som kommer göra att jag simmar ännu snabbare i framtiden. I eftermiddag simmar jag ett längre pass ensam. I morgon ett långt och hårt pass med klubben och på söndag tänkte jag göra ett nytt försök att få till en bra tid på 1500m. Totalt räknar jag med att veckan kommer sluta med ca 45 000m simning...

När denna vecka är slut kommer jag såklart fortsätta spendera en hel del tid i bassängen men inte alls på samma sätt som jag gjort fram till nu, troligtvis någonstans mellan 23-28.000m/vecka istället för 27-33.000m som jag legat på fram till nu.

Det har inte bara simmats denna vecka, jag har också fått till ett ganska tufft och bra cykelpass. Jag och micke körde 20minuter lagtempo. 20minuter på ett 4km långt varv med en backe och tekniska kurvor. Vi körde exakt samma pass som för några veckor sedan (som jag skrev om här). Det roliga var att vi hade 1km/h snittfart denna gång än sist, vi kom ca 600m längre och hade högre snittwatt. Roligt att se att det går att cykla bra trots så mycket simning i kroppen. Säsongen börjar nu närma sig med stormsteg och det är dags att få lite fart på buggarna igen. Mer cykel och löpning med andra ord, det ser jag fram emot! Troligtvis sker den första tävlingen den 7 maj, antingen en Världscup i Cagliari, Italien eller en Africa cup i Larache, Marocko. Mer om det senare!

Tiden går otroligt snabbt när man har roligt, det känns som om jag nyss kom ner hit. Samtidigt känns det som det snart är dags att börja packa ihop. Riktigt så är det inte, jag har ju faktiskt 1.5 månad kvar innan hemresa. Däremot har senaste veckans reducering av svenskar fått en att börja tänka mer och mer på hemresan.

På knappt en vecka har vi gått från full styrka på åtta personer till endast tre. Det är jag Sebastian och Micke som är kvar. Amanda var den första som lämnade oss, hon for över till Australien där hon ska köra världscupeN i Mooloolaba och sedan även i New Plymouth, NZ. Dagen efter Amandas avfärd försvann även Lisa tillsammans med hela D-squad. De åkte till Abu Dhabi för årets första VM-deltävling. (Som ju gick fantastiskt bra för Lisa, 10a!) Nu befinner även de sig i Australien. Några dagar efter det flydde Tom hem till Sverige igen. Och så slutligen försvann Yoie och Victor för några dagar sedan.

Jag måste säga att det blev himla tomt helt plötsligt, man märker väldigt tydligt vilka roller alla har och hur annorlunda stämningen blir när man tar bort vissa personligheter. Träningen påverkas däremot inte så mycket, visst, att alla D-squadare är borta gör ju att simgruppen blev något försvagad, i övrigt är det inte så stor skillnad. Träningen blir gjort utan några större bekymmer. Det är mer vardagen som blir annorlunda. Inte lika mycket luncher och middagar nere på stan. Det gör inget, skönt att spara lite pengar. Om det redan är billigt att äta ute frekvent kan jag säga att när man lagar mat hemma är det löjligt hur mycket pengar som går åt...

Hur ser veckorna ut framöver nudå?

Det kommer vara jag, Sebbe och Micke här nere nu i två veckor till. Sedan försvinner även de och lämnar mig kvar här helt ensam ytterligare en månad. Lite småläskigt ska jag erkänna att det är. Jag har aldrig varit ensam på det viset i förut i en stad där jag knappt känner någon. Samtidigt ska det bli roligt att vara kvar här. Jag känner inte att jag är redo att komma hem ännu, även om det kommer bli lite ensamt kommer jag fixa träningen mycket bättre här än hemma i Nyköping. Jag har dessutom träffat lite folk här nere som jag tränar med. Förhoppningsvis följer jag med syskonen Quenet till en stad som heter Hermanus och tränar med dem i deras sommarhus 1-2 veckor. Sedan kommer faktiskt Amanda tillbaka hit den 11e April igen, vi kommer stanna här båda två till den 25e April, då bär det av hem till Sverige igen.

Det säger sig själv att jag är här nere och borta så länge för att göra framsteg. Att utvecklas och bli en bättre triathlet, att sträva efter att bli bättre varje år är det som gör att motivationen och viljan att träna hårdare sällan försvinner. När man sedan får se resultaten på tävlingarna är det ett gott kvitto på att man jobbar åt rätt håll.

Att känna att man utvecklas off season är däremot inte alltid lika enkelt, jag har svårt att se utvecklingen iallafall. Så är det väl med det mesta, det är svårt att se förändring när man är så nära det som förändras varje dag. På sommaren är det väldigt tydligt som sagt pga alla race, men på vintern när man inte tävlar så mycket blir det inte lika svart på vitt. Tyvärr är det någonting jag har gått och varit lite lätt orolig över här nere. Fram till denna vecka egentligen.

Vi kan börja med simningen där det är enklast att se min förbättring. Man har hela tiden en 25m eller 50m bassäng och en klocka på väggen, man har bra koll på hur snabbt man simmar. Några veckor innan jag åkte ner hit var jag på ett simläger nere i Motala, en av dagarna simmade vi en testserie i Jönköpings 50m bassäng. Serien var 5x200m start 3.30, målet var att få till ett så bra snitt som möjligt. Jag simmade riktigt dåligt och la dem på 2.36-2.38. I och för sig första passet i långbana på väldigt länge och efter ett simpass på morgonen. Jag tycker ändå simformen var ganska bra under den tiden. För någon vecka sedan simmade vi 200ingar här nere i långbana. Serien var 3 varv av 5x200m start var tredje minut. där varje varv skulle gå snabbare än det tidigare. Där simmade jag de första fem på 2.44-2.46. Andra varvet på 2.31-2.33 och det sista varvet på 2.26-2.28. Mycket tuffare serie än den i Motala och när man kollar på tiderna är de mycket bättre. Vi simmade också en 1500ing i kortbana på ett pass förra veckan. Den simmade jag på 18.25. Jag har aldrig varit under 19.00 tidigare, inte ens med redskap (Har inte gjort så många försök heller). Såhär fortsätter det, när jag går in och granskar alla pass simmar jag betydligt mycket snabbare, bättre tekniskt och framförallt med bättre uthållighet än var jag gjorde för ett år sedan.

Cykeln är svårare att se tycker jag. Av de enkla anledningarna att det inte är ofta det är samma förhållanden när man kör och för att vi sällan kör riktigt tuffa pass. I förrgår fick jag faktiskt ett ganska bra kvitto på att det går framåt även där. Jag och Micke hade 20min partempo. Det skulle vara hårt men vi skulle inte försöka döda varandra eller oss själva. Vi cyklade 5 varv på en backig och teknisk bana, en bana som var lik de vi oftast tävlar på. Vi körde båda två riktigt starkt och jag hade ett tryck uppför och ut ur kurvor som jag ej känt förr, framförallt kunde jag återhämta mig snabbt efter att jag legat i 500-700 watt 10-20 sekunder. För alla nördar: nedan ser ni lite data från min garmin. Inga världsrekord men ändå bra värden tycker jag själv.

Löpningen har känts bäst hela min vistelse här nere. Av de snabbare pass vi kört är jag extremt nöjd med varenda ett av dem! Vi kör ett hårdare pass i veckan. Vi rullar på tre olika. Antingen 30-45min fartlek, 20-40min uptempo eller 20-30min tröskel. Inte så mycket intervaller utan oftast en lång fartökningen. Jag gillar alla dessa pass, gör man dem rätt blir man sällan helt slut. Att ta helt slut är inte heller syftet, syftet är att hitta en god löpkänsla där man både har kontroll och bra teknik passet genom.

Det bästa passet gjorde jag för fem dagar sedan, jag Micke och Tom sprang 20min tröskel, eller rättare sagt 6km, tre stycken varv på ett 2km varv vi hittat. Vi öppnade behagligt och det första varvet gick på 7.12 (3.35min/km). Andra varvet ökade vi något, vi lade det på 6.56 (3.28min/km). Det sista spårade rejält, tyvärr... (Det var Toms sista pass innan hemfärd, hets var oundvikligt.) det gick på 6.25 (3.12min/km). Även om vi spårade på slutet var det ett bra pass och som sagt ett kvitto på att löpningen går åt rätt håll även den.

Det är såklart en sak att rabbla upp en massa bra träningspass, i slutändan är det ju faktiskt på tävlingsdagen man ska prestera. Samtidigt är det ju dessa pass som förhoppningsvis kommer göra att jag tävlar bra i sommar, och i brist på race här nere är det otroligt skönt att kunna få besked om en tydlig förbättring i min utveckling.

När det kommer till tävlingar är det som sagt riktigt dålig utbud här nere. Som det ser ut nu blir det inga alls... Menmen det är inte mycket att göra åt saken. Alla mina viktiga tävlingar ligger i sommar så det är bara att försöka träna på för att vara riktigt snabb om 2-3 månader.

Förra veckan var det tungt, nu har vinden vänt 180 grader åter igen och jag är tillbaka på banan. Jag började köra på ordentligt i måndags igen. I vattnet kändes det otroligt lätt. Antagligen för att mina ben var pigga eftersom de inte fått jobba så hårt på en vecka. Men också såklart på grund av det simblock jag hade precis innan jag blev sjuk.

Därför finns det egentligen inte jättemycket att berätta om just nu. Fokus hela veckan har varit på att träna och att komma tillbaka in i det fina momentum jag haft tidigare. Och det är på väg, det går ofta snabbt att hitta tillbaka igen. Därför har inte så mycket annat hunnits med.

Förutom träningen har jag nu bott tillsammans med Sebastian drygt en vecka. Himla skönt att ha lite sällskap i lägenheten. Även om jag gillade att bo själv är det skönt att kunna ha någon att prata med, dessutom går vi bra ihop. Det är bara jag som varit lite grinig bitvis pga tröttheten av dra igång träningen igen, förhoppningsvis blir jag roligare med tiden. Vi sätts också på prov stundtals då det är dags för nr2. Toaletten är nämligen placerad inne i mitt rum och har endast ett skynke istället för en dörr. Det är så livet är ibland på läger, bara att gilla läget.

Jag vet inte om jag berättade det sist men nu är vi riktigt många svenskar på plats här nere. Även Amandas syster Yoie Bohlin och hennes kille Victor Södergren har anlänt. Yoie är en grym traillöpare och Victor en av Sveriges bästa downhill och endurocyklist. Båda två är otroligt sköna och de tillför mycket skönt snack till gänget. Vi är nu totalt åtta svenskar här nere vilket är grymt kul! Enda nackdelen är att det börjar bli lite småsvårt att få tag på bord när vi äter ute.

Det var nog allt jag har att berätta just nu, det är lite kallare nu också föresten. Ca 25-27 grader på dagarna och 15-17 på nätterna. Det är KALLT kan jag säga! Jajaja, jag vet att det är kallt och snö hemma men vi är faktiskt vana med 35 grader här... ;) dessutom suger det att hoppa i poolen 5.30 när det är 16 grader, livet är hårt ibland... MEN, det ska nog gå att ta sig igenom.

Nu ska jag iväg och göra en sista fix på nacken, hejhej och trevlig helg!