En livsstil

Jag har vetat det ett bra tag, men ibland blir det extra tydligt. Att triathlon och träning är en livsstil. Tillslut anpassas allting efter träningen inte tvärt om. 

För ca 3 veckor sedan blev jag dålig i halsen, jag tränade ingenting på två veckor. Första veckan var okej, Skönt med "riktig" vila. Andra veckan var jag bara rastlös, hade några humördippar men inte så mycket mer. 
Jag började träna igen i onsdags, en dag vila och sedan ett pass på fredagen igen. När jag vaknade på lördagen hade jag åter igen ont i halsen. Det kändes som jag gick ner i en slags depression, jag var sängliggande, arg och allmänt asocial hela dagen. Söndagen var jag ännu värre, en tråkig, sur jävel... 

I morse när jag vaknade var halsen bra. Det ledde till en riktigt bra dag på jobbet. Nu har jag precis kommit hem från ett hårt löppass. Jag har endorfiner i överflöd, jag är bara glad och lycklig.

Från att knappt ha livslust igår, till att jag idag verkligen njuter av livet..
Alltså, när jag tränar bra - mår jag bra.
När träningen går dåligt eller inte alls - blir iallafall jag på riktigt dåligt humör och allmänt deprimerad.  
Rätt logiskt, men också väldigt intressant. Att det kan forma en person så pass mycket.

Ibland behöver man dessa ögonblick för att inse hur mycket man älskar att träna och att umgås med folk som tränar   
Nu hoppas jag att jag kan hålla mig frisk. 1:a Oktober drar jag igång träningen på riktigt inför Säsongen 2013.
Tack för mig, hej!