Två veckor på Playitas, Fuerteventura och en vecka på Gran Canaria är nu avklarade. Just nu sitter jag på en färja tillbaka till Fuerteventura igen. Jag kommer hänga här tillsammans med min nya klubb Race & Shine till på måndag då jag flyger hem till Sverige igen.


Lite snabbt om lägret på Playitas som var bara. Jag vill säga att jag är sjukt imponerad över alla som var med. Det var extremt god stämning hela tiden, alla ville träna men alla tränade framförallt smart, inte så mycket hets osv. Vi hade också sjukt roligt, alla passade in på ett eller annat sätt vilket gjorde att det var just god stämning hela tiden. Också stort cred till Angla Fox och Jonas Djurback som rådde ihop det hela exemplariskt på plats. Även till Apollo Sports och Triathlonförbundet som fixade att vi kunde komma ner hit och träna!

För min egen del är jag nöjd med lägret. Jag hade extremt bra kontinuitet och varje dag var en god dag. Det var ett löppass som kanske blev något hårt men jag återhämtade mig bra efter några dagar. I poolen var det ingen dödssimning, istället fokuserade vi en hel del på teknik, jag gillade det även om det var frustrerande bitvis. Att hela tiden tänka på att varje armtag ska vara perfekt tar en hel del energi. Jag tror vi simmade alla dagar utom en vilket gjorde att vi fick ut en hel del av simningen trots att den inte var stenhård varje pass.


Cyklingen var också den bra, jag låg på upp mot 300km/vecka. Allt från distans, lätta spinn till tuffare intervaller. Jag är inte jättenöjd med min cykelform just nu, jag har svårt att hålla uppe tröskeln och trycket i pedalerna på intervallpassen. Det är det jag kommer jobba hårdast på nu i framtiden. Löpningen var bra, jag sprang två bra intervallpass, bra fart med tanke på att jag ej sprungit så mycket fart ännu i år.


Over all ett riktigt bra läger som sagt. Det är så enkelt att träna på Playitas, det är soligt och allt man behöver finns precis utanför dörren.

Jag, Oskar Djärv och Gabriel Sandör stannade kvar på ön två dagar extra. Vi skulle ju tävla på grannön Gran Canaria, europacupen i Las Palmas närmre bestämt. Loppet gick på söndagen och vi kom dit på onsdagen. Det var olympisk distans som gällde (1.5, 40, 10km). En skrämmande distans som aldrig riktigt passat mig och som jag har extremt stor respekt för. Jag hoppades att vinterns träning skulle gett resultat och att min uthållighet skulle vara bättre än tidigare. Jag visste också att jag ej har de timmarna i benen ännu som krävs för att vara helt race fit, det är ännu tidigt på säsongen och kraschen nere i Sydafrika har satt sina spår.

Jag hade ändå tydliga mål. Först och främst simningen. Simma smart var det ända jag skulle fokusera på. Simma starkt de första 200m för att sedan rätta mig in i ledet, hitta en bekväm plats i klungan och bara spara energi. Jag vet att jag är bra på att simma öppet vatten och att jag är bättre där än i bassängen.


Cyklingen var jag mer orolig över, som jag nämnde fattas det en del power. Jag hoppades på att kunna komma upp i en stor klunga för att sedan även där försöka spara energi på löpet. Löpningen ville jag ta lite som den kom, förhoppningsvis kliva av cykeln och sedan utmana mig själv rejält. Det jag siktade på var att kunna ta mig in top-20.


Dagarna innan loppet var riktigt bra, lugn träning, ingen stress, äta bra, dricka bra, försöka hitta en så god känsla i kroppen som möjligt. Allt gick klockrent, mycket tack vara Gabriel och Oskar, vi hade roligt ihop och peppade varandra hela tiden (Jag ska nämna det att Gabriel ej skulle tävla. Han följde med för att få ytterligare bra träning i värmen och för att vara "coach" och supporta oss på tävlingsdagen). Två, tre dagar innan loppet kändes mina ben rätt tunga men dagen innan hittade de rätt, jag kände mig faktiskt i riktigt bra form och såg verkligen fram emot att tävla igen.

Tävlingsmorgonen kom, jag var nervös såklart, ändå extremt lugn och trygg i vad jag skulle göra. Loppet startade 13.30. Jag vaknade 8.00 och bytte direkt om till cykelkläder. Jag begav mig ut på en kort spinn på cykeln. 25 minuter för att väcka benen. Vanligtvis brukar jag vilja simma på morgonen, eftersom loppet gick på en söndag var allting tokstängt tyvärr. Det gjorde mig inte så mycket, jag kände mig trygg i simningen, cyklingen skulle bli det stora testet, därför stack jag gärna ut och cyklade istället. Efter cyklingen åt jag frukost, lättsmält är hemligheten. För mig blev det tre croissanter med smör och sylt, till det sportdryck. Nu var det bara att vänta, pilla lite med cykeln, packa, ligga på sängen och fokusera på vad jag skulle göra.


11.50 rullade vi ner mot tävlingsområdet. 12.00 öppnade athletes lounge, där börjar det med att de kollar cykeln. Att bromsar är ok, att hjälmen är godkänd etc... Sedan kollar de att tävlingsnumren sitter på rätt ställe. Slutligen fotar de tävlingsdräkten, för att se så att allting stämmer. Det blir lite köande och alla försöker fokusera på sitt. Det är sällan jätteglad stämning, rätt stelt! Efter det väntar vi på att få checka in cyklar och skor i växlingsområdet. Innan det öppnade stack jag ut och joggade lätt, för att väcka benen. Ca fem minuter jogg plus drills och några fartökningar. Tillslut öppnade växlingsområdet, in snabbt och se till att allting hamnar på sin plats. Nu är alla moment äntligen över. Ett toabesök, på med våtdräkten, simma in 15 minuter sedan är jag redo.


Tio minuter före start är det line-up. Alla radas upp på ett led utifrån sin ranking. De bäst rankade längst fram, de får då även välja plats på pontonen först. Alla ropas upp, joggar ut och väljer sin plats. Jag hade nummer 38, mitt i fältet. Jag hamnade även mitt på pontonen. Ingen fantastisk plats men ingen dålig heller. Minuten kvar. Musiken från Pirates of the Carribean dånar i högtalarna innan de klassiska hjärtslagen tar över. Tillslut blir det helt tyst... "ON YOUR MARKS" sekunden efter hörs startsignalen och alla dyker i. Jag är lugn, jag gör det jag fokuserat på. Fyra kickar under vattnet, sex armtag innan jag börjar andas. Jag får en skaplig start. Jag trycker på rejält första 25 meterna, i hopp om att slippa slagsmål. Jag får hyfsat fritt vatten och släpper farten något men vill ändå behålla trycket fram till första bojen som ligger 300m ut i vattnet. Runt bojarna blir det trångt och jag får några slag på mig men inget allt för farligt. Jag blir rätt trött, så fort vi rundat bojarna hittar jag en skön rytm och kan äntligen slappna av. Jag försöker titta upp och se hur jag ligger till. Jag är tjockt med folk framför, men jag ser täten och det är inte allt för långt upp. Jag känner mig trygg i att stanna där jag är och spara kraft istället för att stressa mig om folk och förmodligen vägga tillslut. Vi simmar alltså två varv, totalt 1500m. Halvvägs ska vi upp på pontonen igen för att varva. Fältet är väldigt brett där jag simmar och uppgången är väldigt smal. Det blir smått kaotiskt när vi ska ta oss upp, flaskhalseffekt och det tar tvärstopp när jag ska upp. Tillslut kommer jag upp och dyker i för det andra varvet. I och med att det var så trångt sträckte det ut fältet en hel del, det blev även en del luckor. Plötsligt kände jag mig inte lika trygg längre. På det andra varvet simmade jag mer offensivt för att försöka ta ikapp några placeringar. Jag täppte några luckor och kände mig trygg igen. Andra varvet var tuffare men jag kände mig hela tiden i kontroll och på rätt sida mjölksyran.


Tillslut kom vi upp ur vattnet igen och jag såg att det spruckit upp två-tre killar framför mig. Jag var ej trygg med andra ord. Jag gjorde en fantastisk växling utom det faktum att jag sprang förbi min cykel 5-10 meter i växlingsområdet, trots det hade jag dagens femte snabbaste växling.

Jag var bland de snabbare i första växlingen, nu var jag istället långsammast. 30 sekunder långsammare än den näst sämsta. När jag skulle ta på mig vänsterskon sa högerbenet "NEJ" och jag föll ihop. Kramp i fram och baksida lår och i vaden. Jag låg där ett bra tag. Svor en hel del samtidigt som jag bankade på mina ben i hopp om att det skulle släppa. Det blev något bättre och jag kom upp tillslut. Jag spurtade ut i hopp om att kunna avsluta skapligt.


Det kändes faktiskt ganska bra de första 3-400m, sedan kom verkligheten ikapp mig. Lätta kramper i benen, magen och allmän smärta i resten av kroppen. Jag gick från 3.20/km till 4.20/km på någon sekund. Det gick inte att ta mig fram snabbare. Jag rörde mig framåt sakta och hoppades att det skulle släppa, det blev värre, jag tog mig runt ett varv av fyra och klev sedan av.

Såhär i efterhand ångrar jag att jag bröt, mitt CV över olympisk distans internationellt ser ej jätteimponerande ut och distansen börjar bli lite av ett spöke. Därför hade det varit bra för mitt huvud om jag åtminstone tagit mig över mållinjen. Det hade jag kunnat göra, men det hade gått allting utom snabbt. Samtidigt där och då är det så otroligt frustrerande att inte kunna göra sig själv rättvisa. Det gör ont, jag tävlar om en top-50 placering. Inte mycket motiverande i det, jag springer där och skäms, en hemsk känsla. Jag måste börja skita i det och hitta motivation även när det är som värst. Det är inte mycket jag kan göra åt det nu, det jag kan göra är att lova mig själv att så länge jag kan ta mig fram utan att skada mig själv ska jag göra det. Det får bli ett sent nyårslöfte.


Jag har ändå tagit detta bra de senaste dagarna mentalt. Jag är inte så besviken över själva loppet, bara det faktum att jag klev av. Jag var inte bättre. Jag är inte tillräckligt fit såhär tidigt på säsongen. Framförallt inte över olympisk distans. Jag och Nico min coach vet vad som fattas och nu ska vi fixa det. Jag simmade bra, jag var lugn trygg och säker i vattnet. Fortsätter jag som jag gjort, lite mer tröskel så kommer jag kunna komma upp ännu bättre. Det kritiska just nu är min cykling. Jag har inte kraften som krävs för att hålla ut 40km. Det är det vi ska jobba på nu. Målet är inte nu att bli klungans starkaste cyklist utan att bli så pass stark att jag kan kiva av cykeln utan att mina ben är helt döda. Även att jag ska kunna cykla ett starkt förstavarv så jag kan rädda upp en eventuell dålig simning och ändå kunna ta mig upp till täten. Det var det som fattades i söndags.


Sååååå, sammanfattningsvis inget bra resultat uppenbarligen men jag gjorde ändå det jag kunde på dagen och jag har nu en plan över hur jag de kommande två månaderna ska göra mig race redo på riktigt. Det är då säsongen börjar på riktigt.


Nu ska jag som sagt spendera fem dagar på Playitas igen. Ingen dödsträning, mest se till att kroppen återhämtar sig rätt. Jag flyger hem till Sverige den 3/4, är hemma en HEL dag för att sedan den 5e flyga ner till Sydafrika igen och hänga med min coach en månad. Det blir bra. Därefter i början av maj kommer jag vara hemma i Sverige ett tag. Det ser jag också fram emot såklart!


Och här kommer massor av bilder från landslagslägret på fantastiska Playitas Resort!

För knappt en månad sedan skrev jag ett inlägg om hur tungt träningen gick och kanske till och med livet generellt. Jag hade precis dragit igång med träningen igen efter kraschen och åkt på matförgiftning. Jag kände hur det mesta inte alls gick min väg där några veckor. I samma inlägg lovade jag mig själv att från och med den dagen göra allting till 110%. Allt för att se till att komma tillbaka och börja prestera på topp igen. Det var 27 dagar sedan. Idag när jag skriver detta känner jag att jag har levt upp till mitt löfte.

De senaste veckorna har varit riktigt bra, och just nu trivs jag med vardagen. Jag och Coach Nico kommer bra överens och våra ambitioner att lyckas går parallellt med varandra. I stort sett varje träningspass jag gjort har uppnått sitt syfte. Att ha honom vid sidan om och kunna se hur jag känner mig har varit ovärderligt. Jag har varit frisk, jag har sovit bra, jag har börjat göra alla detaljer utanför träningen ännu bättre som påverkat mer än jag tidigare trott. Jag är inne i ett väldigt bra flow med andra ord

Nu börjar detta läger röra sig mot sitt slut. På onsdag flyger jag hem till Sverige igen. Precis som rubriken avslöjar har tiden verkligen flugit förbi, tre månader går snabbt! Det innebär även att jag denna vecka kommer ha en något lugnare vecka. Jag har legat på gränsen ett tag nu och jag känner att en vecka med lite mindre träning behövs så jag kan pressa ännu hårdare när jag den 6e flyger ner till Playitas med landslaget.

Det har som sagt varit mycket träning och det har hänt en hel del saker. Två tävlingar faktiskt! Förra helgen simmade jag Cape Mile. En öppetvatten-tävling över 1600m. Tyvärr presterade jag ej på topp. Även om träningen gått riktigt bra är jag ännu inte riktigt i den simform jag vill ännu, men den är på g. I och med att jag ej simmade så bra bestod hela förra veckan av en hel del simning. Precis som jag gjorde förra året. 9 pass totalt och 35.000m meter senare tror jag att simningen lyft sig ytterligare ett snäpp.

I lördags var det dags för tävling igen. Denna gång som en del av ett mixstafett-lag. Xterra Sydafrika (off-road triathlon) gick av stapeln i trakten nu i helgen och då passade det bra att åka tid och tävla lite/få till ett bra löppass. Jag tog hand om löpningen med andra ord. 12km traillöpning på en brutal bana. Jag sprang ändå bra. 90 sekunder långsammare än Richard Murrays löpsplit. Om man ej vet vem han är så är han en av sportens snabbaste löpare. (Ska dock tilläggas att han även simmat och cyklat innan). Meeeeen med tanke på min simvecka är jag nöjd med loppet!

Det är typ det som hänt sedan sist, en väldigt kort men effektiv samanfattning. Mycket träning och fokus på detaljer kring träningen. Nu ser jag fram emot att få komma hem några dagar för att sedan sticka iväg på nya äventyr!

Just nu sitter jag nere i Spanien, eller på en av Kanarieöarna, Fuerteventura. Vi landade i måndags vid tretiden och är nu i full gång med träningen. Vi är på den kända träningsanläggningen Playitas där jag själv spenderat många veckor. Det var ett bra tag sedan sist nu, jag har ej varit här sedan april 2014. Det är ett ställe som är skräddarsytt för träning. Alla faciliteter finns inom fem minuters promenad, 50m pool, havet, gym, affär. etc. vi har halvpension vilket innebär en bra frukost och middagsbuffé. Det är stabilt väder. Något kyligare än Sydafrika men temperaturen håller sig över 20 grader på dagarna så det är synd att klaga. Det som drar ner betyget är bland annat att det är en vulkanö. Väldigt torrt och sandigt landskap och det mesta ser likadant ut. Därför kan cykelturerna bli något enformiga ibland. Jag måste ändå säga att vårt första cykelpass fick mig att ändra mig något. Jämfört med Sydafrika är vägarna betydligt mindre trafikerade vilket gör cyklingen väldigt behaglig trots det "tråkiga" landskapet. Dessutom är Playitas så otroligt populärt vilket gör att det är mycket folk här. En ganska stor förändring för mig som kommer direkt från lugna Stellenbosch. Ooooooch wifiet är verkligen inte det bästa... Meeen jag tycker ändå det är roligt att vara tillbaka, få lite miljöombyte och att få träna med landslaget.

Vi är totalt 18 stycken här nere inklusive ledare. En rolig mix av Seniorer och juniorer. Vi kommer vara här nere i två veckor. Sedan drar majoriteten hem. Jag, Oskar Djärv och Gabriel Sandör stannar kvar ytterligare för att sedan åka över och tävla på Gran Canaria veckan efter. För många här på lägret kommer det bli stort fokus på cykling, inte så konstigt, kommer man iväg från ett snöigt och kallt Sverige är det cyklingen man vill kickstarta på ett sådant här läger. Jag själv kommer också cykla en del, största fokus kommer jag lägga på sim och löp. Min cykling känns stabil just nu. Däremot finns det mer att hämta de de andra två grenarna.

Inan jag kom ner hit fick jag spendera fyra dagar hemma i Nyköping igen. Det var tight om tid men jag tycker att jag hann med mycket! Jag besökte en hel del av mina sponsorer, träffade kompisar, firade min morfars 85års dag, åt tacos x2, etc etc, lyckade dagar hemma. Jag fick som tur är några lugnare dagar hemma ur träningsynpunkt vilket gjorde att jag hann med ännu mer. Även om jag lyckades klämma in några bra pass.

Det var lite märkligt att endast vara hemma och mellanlanda fyra dagar, jag hann med mycket som jag nämnde men rätt var det var skulle jag packa ihop och sticka iväg igen. Verkligen en stark känsla över att "fly" verkligen. Meeeeen jag ska såklart inte klaga. Det är exakt ser ja vill ha det. Resa runt i världen och hitta de bästa träningsmöjligheterna för mig själv. Jag hoppas jag kommer kunna leva såhär ett bra tag framåt!

Kommande dagarna när nu är det dags för lite tester. Ett 800m test i bassängen idag och. 5000m löpning på bana på torsdag. Jag har inga jättehöga förväntningar på mig själv då jag ej känner mig superfint i någon av grenarna. Det ska ändå bli kul att testa och se hur det egentligen ligger till!

Ojoj, nu börjar jag bli trött. Träningen har nämligrn äntligen börjat dra igång på riktigt. De senaste veckorna har som jag skrivit varit frustrerande. Krasch, sjukdom för att sedan sakta men säkert starta upp träningen igen. Nu kan jag äntligen säga att jag är tillbaka i 100 procentig träningsform. Det känns bra, även om jag är väldigt trött just nu. Jag har även kommit igång med Nico och kommit in i hur hans upplägg fungerar. Det är en hel det saker som är annorlunda mot tidigare. Eftersom han finns med på nästan alla träningspass är det mycket fokus på att göra allting tekniskt rätt. Inte bara i vattnet utan rakt igenom alla tre grenar. I vissa fall små, små detaljer och i andra fall något större justeringar. De största ändringarna har skett i vattnet. Inte jätteförvånande kanske. Målet är att eliminera allt "glid" för att istället så fort handen träffar ytan greppa tag i vattnet och genomföra armtaget. Jag börjar anpassa mig bra till det och simningen börjar kännas bättre och bättre. Likaså i cyklingen och löpningen. Små justeringar här och där som börjar sätta sig och jag känner mig faktiskt tekniskt bättre!

Mer saker har skett den senaste veckan förutom träning. Förra onsdagen kom min kära mor ner tillsammans med Micke, hennes pojkvän (säger man så??). Planen från början var att de skulle komma ner för att se mig tävla i världscupen. Nu blev det ju tyvärr inte så. Istället fick det bli en veckas semester och turistande för deras del. Jag tror de uppskattade resan även om de första nätterna i Kapstaden kanske inte var de bästa. Vi har framförallt ätit fantastiskt gott! Och vi kollade på världscupen tillsammans vilket var kul. Även om det förstås var något jobbigt och frustrerande att ej kunna stå på startlinjen själv...
En vecka går snabbt när man har roligt igår flög de nämligen hem till Sverige igen. Lite tråkigt men samtidigt skönt att kunna återgå till att koncentrera sig på att enbart äta, träna och sova igen.

Och som rubriken har jag nu äntligen fått en ny cykel! Jag hade tur att mamma skulle komma ner, då kunde hon nämligen leverera den! Jag har avslöjat det på instagram redan men om någon missat det är det nämligen så att jag kommer byta cykelmärke denna säsong. Jag lämnar 30k och BMC, som jag såklart vill tacka otroligt mycket för all hjälp! Eftersom jag i år kommer byta klubb och tävla för Race & Shine kommer jag i fortsättningen träna och tävla på det spanska cykelmärket Orbea. Detta ser jag självklart fram emot otroligt mycket. Cykeln som mamma kommer ner med är en tillfällig cykel. Det är den tidigare modellen av deras "allrounder" Orbea Orca. De släppte en ny version av den ramen innan jul precis. Det är den jag kommer köra på senare i vår. Tills dess fungerar denna mer än gott och väl. Stort tack till alla inblandade. Martin Grosén på Bikesports som levererar Orbea i Sverige, Race & Shine, och såklart mina föräldrar som efter lite trixande och fixande lyckades hinna få med den på planet ner hit.

Det var lite lätt om vad som skett senaste veckan. Och på tal om att tiden går snabbt. Imorgon är det endast 2 veckor till jag flyger hem till Sverige igen. Det är svårt att greppa då det känns som jag precis dragit igång med träningen. Trots det ska det faktiskt bli skönt att få spendera några dagar hemma i Sverige innan jag flyger vidare på nya äventyr.

Förra veckan var tung, nu har det vänt och det börjar kännas som att saker och ting generellt sätt går lättare för varje dag som passerar. Först och främst, jag är frisk! Därför har denna vecka återigen varit lite uppstart, jag har varit vaksam och inte blåst på 100% direkt, snarare successivt ökat både volym och kvalité. Jag har hållit mig till ett 1-2 pass om dagen, från och med idag kommer jag gå upp till 2-3 pass/dag igen. I och med detta har det varit ett ypperligt tillfälle att lära känna min nya tränare lite bättre.

Yes, precis som rubriken avslöjar jag har bytt tränare. Tidigare har jag tagit hjälp av Micke Sahlberg som är extremt kunnig inom triathlon och som nog är den person som känner mig bäst som triathlet. Det har varit ett bra samarbete och jag har uppskattat det otroligt mycket. Stort stort tack för din hjälp! När han började hjälpa mig för knappt ett år sedan var vi båda överens om att det skulle vara ett mellansteg innan jag hittade någon med ännu mer kompetens, någon som kunde erbjuda en "helhetslösning". Jag tror att jag har hittat honom nu.

Han heter Nico Montavon och kommer från Fribourg i Schweiz. Han är en ung och lovande tränare, inte ens 30 år ännu. Men han har, precis som jag stora mål och vill lyckas som elittränare inom triathlon. Han har de senaste tre åren gått som lärling bredvid Darren Smith. En av de mest framgångsrika triathloncoacherna någonsin. Darren har coachat vår egen Lisa Nordén i fleeera år, bland annat när hon plockade hem OS-silvret 2012. Jag stötte därför på Nico här nere redan förra året när Darrens "D-squad" var baserade i Stellenbosch. I år kom han tillbaka, för att nu stå på egna ben och starta upp sin egna elitverksamhet. Han var på mig redan tidigt i januari och frågade om jag var intresserad av att hänga på honom. Jag var tveksam till en början då jag tyckte han verkade lite märklig och för att jag var osäker på om det skulle gå ihop sig ekonomiskt för min del. Jag gick ändå med på att träffa honom över ett möte. Det fick mig att ändra uppfattning helt. Han var inte alls märklig utan rätt skön. Upplägget han presenterade var väldigt intressant för min del, det är precis det jag hoppats kunna hitta de inom närmsta två åren. Kort sammanfattat är det en tränare och träningsgrupp som kommer finnas vid min sida större delen av tränings och tävlingssäsongen. Istället för att ha en tränare på distans som skriver program kommer jag nu ha Nico med på i stort sett varje träningspass, för att pusha mig såklart, men kanske främst för att se till att jag gör allting så nära perfektion som möjligt. Tekniskt, fysiskt etc etc...

han drog igång detta i december och vi är nu en liten träningsgrupp här nere som i stort sett gör allting tillsammans. Träningsgruppen består dessutom av personer jag känner. Nick och Alexandra Quenet som jag ju bodde hemma hos i början av min vistelse här nere. JP Burger, en kille från Namibia som också bor här, grym cyklist och löpare. Jaimie Riddle, endast 16 år men trots sin unga ålder en riktig talang, han är också här från Stellenbosch. Slutligen Carina Wasle, hon är inte med jättemycket då hon håller på med Xterra, offroadtriathlon. Vi är en bra grupp som har roligt ihop och som sparrar varandra i alla tre grenar. Det har hittills fungerat extremt bra och det är helt klart värt att vända på mynten en del för att få detta att fungera.

I och med detta har jag också nu resten av våren och sommaren klar när det kommer till läger osv. Jag är kvar här nere till den första mars. Sedan far jag hem några dagar för att den 6e mars flyga med landslaget till Playitas och hänga där en månad. Sedan i april åker jag faktiskt tillbaka ner hit till Stellenbosch igen för att träna tillsammans med Nico och gruppen till början av maj. Maj kommer spenderas hemma i Nyköping och från och med juni kommer jag troligtvis åka ner till Fribourg i Schweiz och ha det som träningsbas första halvan av sommaren. Därifrån kommer vi ha nära till många tävlingar nere i Europa.

Jag känner mig otroligt trygg, jag har äntligen en tränare som sköter i stort sett allt jag pysslar med som triathlet. Träningen känns just nu som en liten del i det hela. Han ser till att min vardag blir skräddarsydd till att prestera så bra som möjligt. Det har därför blivit en hel del mindre förändringar i min vardag. Bland annat stretchar jag numera ca 45 minuter varje dag, det trodde jag aldrig skulle ske... det är en av många saker jag börjat lägga in i min dagliga rutin. Jag gillar det, som jag skrev förra veckan ska jag verkligen ge mig själv alla förutsättningar att prestera. Därför känns det nu så bra att jag hittat någon som kan och verkligen vill hjälpa mig med detta.

Nico jobbar endast med elitidrottare, hans egna mål är att ha några av sina atleter i Tokyo 2020. Att ha en tränare med samma ambition som en själv är någonting jag velat hitta, förhoppningsvis är detta min helhetslösning.

Yes jag är tillbaka! Efter ett litet uppehåll från skrivandet tänkte jag nu dra igång igen. Ett inlägg i veckan är målet så "stay tuned"! I förrigår spenderade jag 14 timmar 10.000m upp i luften. När jag väl var nere på havsnivå igen klev jag ut i ett välbekant Sydafrika, i Kapstaden närmare bestämt. Här nere kommer jag befinna mig tre månader framöver.

Jag har inte pratat om denna resa jättemycket, av den pinsamma anledningen att jag ej visste om jag skulle bli insläppt i landet igen. Sist jag var här hade jag lite strul med visum etc, det resulterade i att jag ej var välkommen tillbaka på ett helt år. Efter överklagan och chansning var det tillslut inga problem att komma in, men jag ska vara ärlig, det var ingen kaxig Ludwig som väntade på sin tur i passkontrollen... nu är jag iallafall inne och jag kan börja fokusera och träna mot säsongen 2017 på riktigt!


Jag ser verkligen fram mot mina 90 dagar här nere. Det är mycket som kommer hända. Förra året när jag var här lärde jag känna många. Framförallt syskonen Nick och Alexandra Quenet. De är otroligt gästvänliga då de låter mig bo hemma hos dem i Stellenbosch de första två veckorna. Den 20/12 kommer hela min familj ner till Kapstaden och vi ska fira jul och nyår här nere. Därefter flyttar jag tillbaka till samma läenhet i Stellenbosch som jag bodde i senast jag var här. Förhoppningsvis är jag tillbaka i full träning och i bra form vid den tiden.

Hösten har nämligen varit lite upp och ner. September och oktober var mycket bra. Mycket fokus på löpning och det gav resultat. Bland annat sprang jag Tunrundan på nytt pers. 5km terränglopp i elljus på 15.39, ett resultat som troligtvis är ner mot 15.00 om man översätter det till bana. Jag har lyckats höja min löpning ett snäpp med andra ord. I och med det har jag dragit ner en hel del på simningen, vanligtvis 5-7 pass/vecka nu endast 3 pass. Läskigt men jag tror och hoppas att jag kommer hitta tillbaka snabbt när jag väl börjar simma med klubben här nere. Nu vill jag börja ta fina placeringar utomlands och det är med en stark löpning jag skall göra det.


De senaste 4 veckorna har tyvärr inte varit lika bra. En överansträngning i ena höftböjaren gjorde att jag ej kunde cykla eller springa på två veckor. När det blev bra blev jag sjuk, därför att jag just nu inte i mitt livs bästa form. Jag är inte särskilt orolig över det. Det är december och jag har har om tid att hitta tillbaka till den fina rytm jag hade i början av hösten.

Det var en kort sammanfattning över var som sker just nu, jag kommer släppa en del större nyheter närmsta veckorna. Som sagt, STAY TUNED!

U23-em i Bulgarien var ju ingen höjdare. Helt ärligt hade tiden sedan jag kom hem från Sydafrika ej varit någon höjdare, iallafall inte man ser det ur ett triathlonperspektiv. Efter EM var tanken att jag skulle bryta ihop och komma igen, två veckor senare var det nämligen dags för SM över halvironman-distansen (1900m- 90km-21km). Kroppen sade ifrån och endast några dagar efter hemkomsten från Bulgarien då jag fick jag ont i halsen. Surtsurt, jag ville verkligen tävla, det var ett lopp jag sett fram emot och lagt ner mycket själ i. Till och med införskaffat mig en tempocykel från BMC. Tyvärr sade kroppen nej, jag blev bättre och bättre men inte i den takt jag ville för att ge mig själv möjlighet att slåss om segern där uppe i Vansbro. Istället bestämde jag mig för att göra om och göra rätt. Sluta harva runt och försöka hitta lite god känsla genom halvhjärtad träning. Istället blev det en hel veckas uppehåll från triathlon. Långa sovmorgnar, bad, glass och annat skoj man tydligen kan hitta på utöver att träna. Det gjorde verkligen susen! Jag fick dessutom avsluta veckan genom att vara speaker uppe på WTS Stockholm-tävlingen. Sjukt roligt var det!

Lugna veckan var nu slut och jag kände mig redo att ta tjuren vid hornen igen. Jag for upp till Falun, flyttade in hos gästvänliga Oskar Djärv och Joel Vikner som vanligt (bodde även en kortis hos Jonny Bejmar). Jag försökte utvärdera tiden från att jag kom hem från SA till nu och varför kroppen ej svarat som vanligt. Jag kom snabbt fram till att jag haft många saker som tyngt mig och som jag blivit väldigt stressad över. Saker som tagit mitt fokus bort från triathlon. De var sakerna omhändertagna nu och för att nya saker ej skulle störa bestämde jag mig för att till en viss del gå "offline". Är det nu så att jag ej svarat på någons mess, meddelande eller mejl och du läser detta, förlåt!

Träningen började rulla på fint, motivation, bra träningspass och bra sparring runt omkring. Känslan från de bästa veckorna nere i Sydafrika var tillbaka! Jag fick ihop 3 mycket bra veckor uppe i Dalarna. Förra helgen var det dags att testa om min omstart gjort någon nytta. Det var nämligen dags för SM över olympisk distans.

Jag, Oskar Djärv och Rickard Carlsson åkte tillsammans upp till Umeå redan på torsdagen. Då hade vi tid att i lugn och ro testa banor osv på fredagen. Loppet gick sent på lördagen, 17.30. Mycket tid att döda men ingen jag klagar över. Då har man gott om tid att förbereda sig. Jag tog en kort morgongogg inkl lite löpskolning. Efter det en god frukost med myyycket socker, kolhydrater och kaffe. Därefter någon timme på sängen. Sedan begav jag mig iväg till bassängen och simmade 1200m lite lätt. God känsla i vattnet! Nu var det bara att vänta, sova, packa och tagga till. 90 min innan start begav jag mig ner till starten.

Efter att ha känt mig osäker på min form dagarna innan började jag nu äntligen känna pirret i magen, spänsten i benen och framförallt att få tävla igen och visa att allt det jobb jag lagt ner inte varit förgäves. Jag joggade lätt, och simmade in mina vanliga 800m, jag var redo.

Simningen var mycket märklig, den gick i Umeälvens starka medström. Just för att strömmen var så stark simmade vi endast nedströms. De hade dessutom förlängt banan till 1900m istället för 1500 just för att kompensera för detta. Jag ställde mig bredvid favoriten Gabriel. Min plan var enkel. Håller du honom i sikte hela simningen kommer du upp med täten.

Starten gick och av någon anledning tog både jag och Gabriel helt fel linje. Vi lyckades inte pressa oss ut i strömmen utan blev kvar närmre stranden där strömmen inte alls var lika stark. När jag kollade till höger såg jag hur halva fältet var långt före oss. Jag var ändå lugn. Jag såg att jag hade Gabriel bredvid mig och jag kände mig otroligt stark. Vi simmade jämsides i ca 500 meter. Sedan släppte jag upp honom och lade mig på hans fötter. Vi passerade hela tiden folk men jag hade ingen aning om hur långt det var upp till täten. Jag tittade upp då och då och såg folk låångt framför oss. Jag vet att Gabriel är den starkaste simmaren av oss båda så jag överlät jagandet till honom. Rätt var det var kom vi ikapp två killar och jag lyckades skymta "Vikner" på en av bakdelarna. Gött vi hade lyckats ta oss upp till täten. Vi var ikapp efter ca 1100 meter. Väl ikapp kunde ligga ganska behagligt på Joels fötter och invänta uppgång.

Tillslut kom vi till uppgångsrampen. Jag var fjärde man upp ur vattnet med kontakt med täten. Benen kändes stela. Simningen var utan våtdräkt så benen hade blivit lite kalla i det 20gradiga älvvattnet. Jag avancerade upp till andraplats på löpningen till t1, gjorde en klockren växling och var först ut på cykeln.