Jag bloggade under en längre tid här på hemsidan som ni vet och jag har spottat ur mig lite halvroliga texter till och från. Det har nu kommit till ett slut. Ska jag vara helt ärlig är skrivandet inte riktigt min grej. Istället har jag låtit mitt intresse för videoredigering ta över. Jag har en Youtube-kanal där jag visar upp mitt liv som fulltidstriathlet. Jag tycker själv att det ger mig mer och att visa upp mitt liv via film! Om du vill kika så länkar jag min Youtube kanal HÄR. In, kika och ge den lite kärlek!
Hej! Jag bloggade under en längre tid här på hemsidan som ni vet och jag har spottat ur mig lite halvroliga texter till och från. Det har nu kommit till ett slut. Ska jag vara helt ärlig är skrivandet inte riktigt min grej. Istället har jag låtit mitt intresse för videoredigering ta över. Jag har en Youtube-kanal där jag visar upp mitt liv som fulltidstriathlet. Jag tycker själv att det ger mig mer och att visa upp mitt liv via film! Om du vill kika så länkar jag min Youtube kanal HÄR. In, kika och ge den lite kärlek!
0 Kommentarer
Just nu sitter jag nere i Spanien, eller på en av Kanarieöarna, Fuerteventura. Vi landade i måndags vid tretiden och är nu i full gång med träningen. Vi är på den kända träningsanläggningen Playitas där jag själv spenderat många veckor. Det var ett bra tag sedan sist nu, jag har ej varit här sedan april 2014. Det är ett ställe som är skräddarsytt för träning. Alla faciliteter finns inom fem minuters promenad, 50m pool, havet, gym, affär. etc. vi har halvpension vilket innebär en bra frukost och middagsbuffé. Det är stabilt väder. Något kyligare än Sydafrika men temperaturen håller sig över 20 grader på dagarna så det är synd att klaga. Det som drar ner betyget är bland annat att det är en vulkanö. Väldigt torrt och sandigt landskap och det mesta ser likadant ut. Därför kan cykelturerna bli något enformiga ibland. Jag måste ändå säga att vårt första cykelpass fick mig att ändra mig något. Jämfört med Sydafrika är vägarna betydligt mindre trafikerade vilket gör cyklingen väldigt behaglig trots det "tråkiga" landskapet. Dessutom är Playitas så otroligt populärt vilket gör att det är mycket folk här. En ganska stor förändring för mig som kommer direkt från lugna Stellenbosch. Ooooooch wifiet är verkligen inte det bästa... Meeen jag tycker ändå det är roligt att vara tillbaka, få lite miljöombyte och att få träna med landslaget. Vi är totalt 18 stycken här nere inklusive ledare. En rolig mix av Seniorer och juniorer. Vi kommer vara här nere i två veckor. Sedan drar majoriteten hem. Jag, Oskar Djärv och Gabriel Sandör stannar kvar ytterligare för att sedan åka över och tävla på Gran Canaria veckan efter. För många här på lägret kommer det bli stort fokus på cykling, inte så konstigt, kommer man iväg från ett snöigt och kallt Sverige är det cyklingen man vill kickstarta på ett sådant här läger. Jag själv kommer också cykla en del, största fokus kommer jag lägga på sim och löp. Min cykling känns stabil just nu. Däremot finns det mer att hämta de de andra två grenarna. Inan jag kom ner hit fick jag spendera fyra dagar hemma i Nyköping igen. Det var tight om tid men jag tycker att jag hann med mycket! Jag besökte en hel del av mina sponsorer, träffade kompisar, firade min morfars 85års dag, åt tacos x2, etc etc, lyckade dagar hemma. Jag fick som tur är några lugnare dagar hemma ur träningsynpunkt vilket gjorde att jag hann med ännu mer. Även om jag lyckades klämma in några bra pass. Det var lite märkligt att endast vara hemma och mellanlanda fyra dagar, jag hann med mycket som jag nämnde men rätt var det var skulle jag packa ihop och sticka iväg igen. Verkligen en stark känsla över att "fly" verkligen. Meeeeen jag ska såklart inte klaga. Det är exakt ser ja vill ha det. Resa runt i världen och hitta de bästa träningsmöjligheterna för mig själv. Jag hoppas jag kommer kunna leva såhär ett bra tag framåt! Kommande dagarna när nu är det dags för lite tester. Ett 800m test i bassängen idag och. 5000m löpning på bana på torsdag. Jag har inga jättehöga förväntningar på mig själv då jag ej känner mig superfint i någon av grenarna. Det ska ändå bli kul att testa och se hur det egentligen ligger till!
Två veckor på Playitas, Fuerteventura och en vecka på Gran Canaria är nu avklarade. Just nu sitter jag på en färja tillbaka till Fuerteventura igen. Jag kommer hänga här tillsammans med min nya klubb Race & Shine till på måndag då jag flyger hem till Sverige igen. Lite snabbt om lägret på Playitas som var bara. Jag vill säga att jag är sjukt imponerad över alla som var med. Det var extremt god stämning hela tiden, alla ville träna men alla tränade framförallt smart, inte så mycket hets osv. Vi hade också sjukt roligt, alla passade in på ett eller annat sätt vilket gjorde att det var just god stämning hela tiden. Också stort cred till Angla Fox och Jonas Djurback som rådde ihop det hela exemplariskt på plats. Även till Apollo Sports och Triathlonförbundet som fixade att vi kunde komma ner hit och träna! För min egen del är jag nöjd med lägret. Jag hade extremt bra kontinuitet och varje dag var en god dag. Det var ett löppass som kanske blev något hårt men jag återhämtade mig bra efter några dagar. I poolen var det ingen dödssimning, istället fokuserade vi en hel del på teknik, jag gillade det även om det var frustrerande bitvis. Att hela tiden tänka på att varje armtag ska vara perfekt tar en hel del energi. Jag tror vi simmade alla dagar utom en vilket gjorde att vi fick ut en hel del av simningen trots att den inte var stenhård varje pass. Cyklingen var också den bra, jag låg på upp mot 300km/vecka. Allt från distans, lätta spinn till tuffare intervaller. Jag är inte jättenöjd med min cykelform just nu, jag har svårt att hålla uppe tröskeln och trycket i pedalerna på intervallpassen. Det är det jag kommer jobba hårdast på nu i framtiden. Löpningen var bra, jag sprang två bra intervallpass, bra fart med tanke på att jag ej sprungit så mycket fart ännu i år. Over all ett riktigt bra läger som sagt. Det är så enkelt att träna på Playitas, det är soligt och allt man behöver finns precis utanför dörren. Jag, Oskar Djärv och Gabriel Sandör stannade kvar på ön två dagar extra. Vi skulle ju tävla på grannön Gran Canaria, europacupen i Las Palmas närmre bestämt. Loppet gick på söndagen och vi kom dit på onsdagen. Det var olympisk distans som gällde (1.5, 40, 10km). En skrämmande distans som aldrig riktigt passat mig och som jag har extremt stor respekt för. Jag hoppades att vinterns träning skulle gett resultat och att min uthållighet skulle vara bättre än tidigare. Jag visste också att jag ej har de timmarna i benen ännu som krävs för att vara helt race fit, det är ännu tidigt på säsongen och kraschen nere i Sydafrika har satt sina spår. Jag hade ändå tydliga mål. Först och främst simningen. Simma smart var det ända jag skulle fokusera på. Simma starkt de första 200m för att sedan rätta mig in i ledet, hitta en bekväm plats i klungan och bara spara energi. Jag vet att jag är bra på att simma öppet vatten och att jag är bättre där än i bassängen. Cyklingen var jag mer orolig över, som jag nämnde fattas det en del power. Jag hoppades på att kunna komma upp i en stor klunga för att sedan även där försöka spara energi på löpet. Löpningen ville jag ta lite som den kom, förhoppningsvis kliva av cykeln och sedan utmana mig själv rejält. Det jag siktade på var att kunna ta mig in top-20. Dagarna innan loppet var riktigt bra, lugn träning, ingen stress, äta bra, dricka bra, försöka hitta en så god känsla i kroppen som möjligt. Allt gick klockrent, mycket tack vara Gabriel och Oskar, vi hade roligt ihop och peppade varandra hela tiden (Jag ska nämna det att Gabriel ej skulle tävla. Han följde med för att få ytterligare bra träning i värmen och för att vara "coach" och supporta oss på tävlingsdagen). Två, tre dagar innan loppet kändes mina ben rätt tunga men dagen innan hittade de rätt, jag kände mig faktiskt i riktigt bra form och såg verkligen fram emot att tävla igen. Tävlingsmorgonen kom, jag var nervös såklart, ändå extremt lugn och trygg i vad jag skulle göra. Loppet startade 13.30. Jag vaknade 8.00 och bytte direkt om till cykelkläder. Jag begav mig ut på en kort spinn på cykeln. 25 minuter för att väcka benen. Vanligtvis brukar jag vilja simma på morgonen, eftersom loppet gick på en söndag var allting tokstängt tyvärr. Det gjorde mig inte så mycket, jag kände mig trygg i simningen, cyklingen skulle bli det stora testet, därför stack jag gärna ut och cyklade istället. Efter cyklingen åt jag frukost, lättsmält är hemligheten. För mig blev det tre croissanter med smör och sylt, till det sportdryck. Nu var det bara att vänta, pilla lite med cykeln, packa, ligga på sängen och fokusera på vad jag skulle göra. 11.50 rullade vi ner mot tävlingsområdet. 12.00 öppnade athletes lounge, där börjar det med att de kollar cykeln. Att bromsar är ok, att hjälmen är godkänd etc... Sedan kollar de att tävlingsnumren sitter på rätt ställe. Slutligen fotar de tävlingsdräkten, för att se så att allting stämmer. Det blir lite köande och alla försöker fokusera på sitt. Det är sällan jätteglad stämning, rätt stelt! Efter det väntar vi på att få checka in cyklar och skor i växlingsområdet. Innan det öppnade stack jag ut och joggade lätt, för att väcka benen. Ca fem minuter jogg plus drills och några fartökningar. Tillslut öppnade växlingsområdet, in snabbt och se till att allting hamnar på sin plats. Nu är alla moment äntligen över. Ett toabesök, på med våtdräkten, simma in 15 minuter sedan är jag redo. Tio minuter före start är det line-up. Alla radas upp på ett led utifrån sin ranking. De bäst rankade längst fram, de får då även välja plats på pontonen först. Alla ropas upp, joggar ut och väljer sin plats. Jag hade nummer 38, mitt i fältet. Jag hamnade även mitt på pontonen. Ingen fantastisk plats men ingen dålig heller. Minuten kvar. Musiken från Pirates of the Carribean dånar i högtalarna innan de klassiska hjärtslagen tar över. Tillslut blir det helt tyst... "ON YOUR MARKS" sekunden efter hörs startsignalen och alla dyker i. Jag är lugn, jag gör det jag fokuserat på. Fyra kickar under vattnet, sex armtag innan jag börjar andas. Jag får en skaplig start. Jag trycker på rejält första 25 meterna, i hopp om att slippa slagsmål. Jag får hyfsat fritt vatten och släpper farten något men vill ändå behålla trycket fram till första bojen som ligger 300m ut i vattnet. Runt bojarna blir det trångt och jag får några slag på mig men inget allt för farligt. Jag blir rätt trött, så fort vi rundat bojarna hittar jag en skön rytm och kan äntligen slappna av. Jag försöker titta upp och se hur jag ligger till. Jag är tjockt med folk framför, men jag ser täten och det är inte allt för långt upp. Jag känner mig trygg i att stanna där jag är och spara kraft istället för att stressa mig om folk och förmodligen vägga tillslut. Vi simmar alltså två varv, totalt 1500m. Halvvägs ska vi upp på pontonen igen för att varva. Fältet är väldigt brett där jag simmar och uppgången är väldigt smal. Det blir smått kaotiskt när vi ska ta oss upp, flaskhalseffekt och det tar tvärstopp när jag ska upp. Tillslut kommer jag upp och dyker i för det andra varvet. I och med att det var så trångt sträckte det ut fältet en hel del, det blev även en del luckor. Plötsligt kände jag mig inte lika trygg längre. På det andra varvet simmade jag mer offensivt för att försöka ta ikapp några placeringar. Jag täppte några luckor och kände mig trygg igen. Andra varvet var tuffare men jag kände mig hela tiden i kontroll och på rätt sida mjölksyran. Tillslut kom vi upp ur vattnet igen och jag såg att det spruckit upp två-tre killar framför mig. Jag var ej trygg med andra ord. Jag gjorde en fantastisk växling utom det faktum att jag sprang förbi min cykel 5-10 meter i växlingsområdet, trots det hade jag dagens femte snabbaste växling. Jag hoppade på cykeln och började jaga. Tyvärr hade jag inga superben i starten. Vi skulle cykla 40km, sex varv på ev ganska tuff bana, en klättring på 40m/varv. Jag var med bra i en mindre jaganade klunga fram till just klättringen. Jag hade gått på rött fram dit och när vi gick in i backen skrek mina ben och jag kunde TYVÄRR inte gå med. Jag kom över krönet ensam och fick tillbaka andan utför igen samtidigt som ytterligare en klunga på sju personer kom ikapp. Jag hängde med där och vi började jaga. Efter ett varv vaknade mina ben och jag kunde börja hjälpa till med dragjobbet. Vi körde hårt och hjälptes åt bra. Framför oss hade vi två större klungor där den ena ville hålla undan och den andra jagade. Det gick snabbt med andra ord och vi plockade inte in värst mycket. Vi körde ändå på och jag kände mig stark varv 2, 3, 4. Jag fick i mig vätska och en gel. Efter 28km började mina ben dö sakta men säkert, små kramper i mina höftböjare och jag fick slita. I backen ut på femte varvet med det för mycket och jag blev kastad ut ur vår klunga, det tog bara stopp. Jag cyklade klart det femte varvet innan ytterligare en klunga kom ikapp. Där satt Oskar, vi sa hejhej till varandra och stack ut på det sista varvet. Jag var riktigt trött vid det här laget och fick slita för att kunna gå med Oskars klunga. Vi kom in till växlingen och hoppade av ca 2min bakom tätklungan Jag var bland de snabbare i första växlingen, nu var jag istället långsammast. 30 sekunder långsammare än den näst sämsta. När jag skulle ta på mig vänsterskon sa högerbenet "NEJ" och jag föll ihop. Kramp i fram och baksida lår och i vaden. Jag låg där ett bra tag. Svor en hel del samtidigt som jag bankade på mina ben i hopp om att det skulle släppa. Det blev något bättre och jag kom upp tillslut. Jag spurtade ut i hopp om att kunna avsluta skapligt. Det kändes faktiskt ganska bra de första 3-400m, sedan kom verkligheten ikapp mig. Lätta kramper i benen, magen och allmän smärta i resten av kroppen. Jag gick från 3.20/km till 4.20/km på någon sekund. Det gick inte att ta mig fram snabbare. Jag rörde mig framåt sakta och hoppades att det skulle släppa, det blev värre, jag tog mig runt ett varv av fyra och klev sedan av. Såhär i efterhand ångrar jag att jag bröt, mitt CV över olympisk distans internationellt ser ej jätteimponerande ut och distansen börjar bli lite av ett spöke. Därför hade det varit bra för mitt huvud om jag åtminstone tagit mig över mållinjen. Det hade jag kunnat göra, men det hade gått allting utom snabbt. Samtidigt där och då är det så otroligt frustrerande att inte kunna göra sig själv rättvisa. Det gör ont, jag tävlar om en top-50 placering. Inte mycket motiverande i det, jag springer där och skäms, en hemsk känsla. Jag måste börja skita i det och hitta motivation även när det är som värst. Det är inte mycket jag kan göra åt det nu, det jag kan göra är att lova mig själv att så länge jag kan ta mig fram utan att skada mig själv ska jag göra det. Det får bli ett sent nyårslöfte.
Jag har ändå tagit detta bra de senaste dagarna mentalt. Jag är inte så besviken över själva loppet, bara det faktum att jag klev av. Jag var inte bättre. Jag är inte tillräckligt fit såhär tidigt på säsongen. Framförallt inte över olympisk distans. Jag och Nico min coach vet vad som fattas och nu ska vi fixa det. Jag simmade bra, jag var lugn trygg och säker i vattnet. Fortsätter jag som jag gjort, lite mer tröskel så kommer jag kunna komma upp ännu bättre. Det kritiska just nu är min cykling. Jag har inte kraften som krävs för att hålla ut 40km. Det är det vi ska jobba på nu. Målet är inte nu att bli klungans starkaste cyklist utan att bli så pass stark att jag kan kiva av cykeln utan att mina ben är helt döda. Även att jag ska kunna cykla ett starkt förstavarv så jag kan rädda upp en eventuell dålig simning och ändå kunna ta mig upp till täten. Det var det som fattades i söndags. Sååååå, sammanfattningsvis inget bra resultat uppenbarligen men jag gjorde ändå det jag kunde på dagen och jag har nu en plan över hur jag de kommande två månaderna ska göra mig race redo på riktigt. Det är då säsongen börjar på riktigt. Nu ska jag som sagt spendera fem dagar på Playitas igen. Ingen dödsträning, mest se till att kroppen återhämtar sig rätt. Jag flyger hem till Sverige den 3/4, är hemma en HEL dag för att sedan den 5e flyga ner till Sydafrika igen och hänga med min coach en månad. Det blir bra. Därefter i början av maj kommer jag vara hemma i Sverige ett tag. Det ser jag också fram emot såklart! Och här kommer massor av bilder från landslagslägret på fantastiska Playitas Resort! För knappt en månad sedan skrev jag ett inlägg om hur tungt träningen gick och kanske till och med livet generellt. Jag hade precis dragit igång med träningen igen efter kraschen och åkt på matförgiftning. Jag kände hur det mesta inte alls gick min väg där några veckor. I samma inlägg lovade jag mig själv att från och med den dagen göra allting till 110%. Allt för att se till att komma tillbaka och börja prestera på topp igen. Det var 27 dagar sedan. Idag när jag skriver detta känner jag att jag har levt upp till mitt löfte. De senaste veckorna har varit riktigt bra, och just nu trivs jag med vardagen. Jag och Coach Nico kommer bra överens och våra ambitioner att lyckas går parallellt med varandra. I stort sett varje träningspass jag gjort har uppnått sitt syfte. Att ha honom vid sidan om och kunna se hur jag känner mig har varit ovärderligt. Jag har varit frisk, jag har sovit bra, jag har börjat göra alla detaljer utanför träningen ännu bättre som påverkat mer än jag tidigare trott. Jag är inne i ett väldigt bra flow med andra ord Nu börjar detta läger röra sig mot sitt slut. På onsdag flyger jag hem till Sverige igen. Precis som rubriken avslöjar har tiden verkligen flugit förbi, tre månader går snabbt! Det innebär även att jag denna vecka kommer ha en något lugnare vecka. Jag har legat på gränsen ett tag nu och jag känner att en vecka med lite mindre träning behövs så jag kan pressa ännu hårdare när jag den 6e flyger ner till Playitas med landslaget. Det har som sagt varit mycket träning och det har hänt en hel del saker. Två tävlingar faktiskt! Förra helgen simmade jag Cape Mile. En öppetvatten-tävling över 1600m. Tyvärr presterade jag ej på topp. Även om träningen gått riktigt bra är jag ännu inte riktigt i den simform jag vill ännu, men den är på g. I och med att jag ej simmade så bra bestod hela förra veckan av en hel del simning. Precis som jag gjorde förra året. 9 pass totalt och 35.000m meter senare tror jag att simningen lyft sig ytterligare ett snäpp. I lördags var det dags för tävling igen. Denna gång som en del av ett mixstafett-lag. Xterra Sydafrika (off-road triathlon) gick av stapeln i trakten nu i helgen och då passade det bra att åka tid och tävla lite/få till ett bra löppass. Jag tog hand om löpningen med andra ord. 12km traillöpning på en brutal bana. Jag sprang ändå bra. 90 sekunder långsammare än Richard Murrays löpsplit. Om man ej vet vem han är så är han en av sportens snabbaste löpare. (Ska dock tilläggas att han även simmat och cyklat innan). Meeeeen med tanke på min simvecka är jag nöjd med loppet! Det är typ det som hänt sedan sist, en väldigt kort men effektiv samanfattning. Mycket träning och fokus på detaljer kring träningen. Nu ser jag fram emot att få komma hem några dagar för att sedan sticka iväg på nya äventyr!
Ojoj, nu börjar jag bli trött. Träningen har nämligrn äntligen börjat dra igång på riktigt. De senaste veckorna har som jag skrivit varit frustrerande. Krasch, sjukdom för att sedan sakta men säkert starta upp träningen igen. Nu kan jag äntligen säga att jag är tillbaka i 100 procentig träningsform. Det känns bra, även om jag är väldigt trött just nu. Jag har även kommit igång med Nico och kommit in i hur hans upplägg fungerar. Det är en hel det saker som är annorlunda mot tidigare. Eftersom han finns med på nästan alla träningspass är det mycket fokus på att göra allting tekniskt rätt. Inte bara i vattnet utan rakt igenom alla tre grenar. I vissa fall små, små detaljer och i andra fall något större justeringar. De största ändringarna har skett i vattnet. Inte jätteförvånande kanske. Målet är att eliminera allt "glid" för att istället så fort handen träffar ytan greppa tag i vattnet och genomföra armtaget. Jag börjar anpassa mig bra till det och simningen börjar kännas bättre och bättre. Likaså i cyklingen och löpningen. Små justeringar här och där som börjar sätta sig och jag känner mig faktiskt tekniskt bättre! Mer saker har skett den senaste veckan förutom träning. Förra onsdagen kom min kära mor ner tillsammans med Micke, hennes pojkvän (säger man så??). Planen från början var att de skulle komma ner för att se mig tävla i världscupen. Nu blev det ju tyvärr inte så. Istället fick det bli en veckas semester och turistande för deras del. Jag tror de uppskattade resan även om de första nätterna i Kapstaden kanske inte var de bästa. Vi har framförallt ätit fantastiskt gott! Och vi kollade på världscupen tillsammans vilket var kul. Även om det förstås var något jobbigt och frustrerande att ej kunna stå på startlinjen själv... En vecka går snabbt när man har roligt igår flög de nämligen hem till Sverige igen. Lite tråkigt men samtidigt skönt att kunna återgå till att koncentrera sig på att enbart äta, träna och sova igen. Och som rubriken har jag nu äntligen fått en ny cykel! Jag hade tur att mamma skulle komma ner, då kunde hon nämligen leverera den! Jag har avslöjat det på instagram redan men om någon missat det är det nämligen så att jag kommer byta cykelmärke denna säsong. Jag lämnar 30k och BMC, som jag såklart vill tacka otroligt mycket för all hjälp! Eftersom jag i år kommer byta klubb och tävla för Race & Shine kommer jag i fortsättningen träna och tävla på det spanska cykelmärket Orbea. Detta ser jag självklart fram emot otroligt mycket. Cykeln som mamma kommer ner med är en tillfällig cykel. Det är den tidigare modellen av deras "allrounder" Orbea Orca. De släppte en ny version av den ramen innan jul precis. Det är den jag kommer köra på senare i vår. Tills dess fungerar denna mer än gott och väl. Stort tack till alla inblandade. Martin Grosén på Bikesports som levererar Orbea i Sverige, Race & Shine, och såklart mina föräldrar som efter lite trixande och fixande lyckades hinna få med den på planet ner hit. Det var lite lätt om vad som skett senaste veckan. Och på tal om att tiden går snabbt. Imorgon är det endast 2 veckor till jag flyger hem till Sverige igen. Det är svårt att greppa då det känns som jag precis dragit igång med träningen. Trots det ska det faktiskt bli skönt att få spendera några dagar hemma i Sverige innan jag flyger vidare på nya äventyr.
Förra veckan var tung, nu har det vänt och det börjar kännas som att saker och ting generellt sätt går lättare för varje dag som passerar. Först och främst, jag är frisk! Därför har denna vecka återigen varit lite uppstart, jag har varit vaksam och inte blåst på 100% direkt, snarare successivt ökat både volym och kvalité. Jag har hållit mig till ett 1-2 pass om dagen, från och med idag kommer jag gå upp till 2-3 pass/dag igen. I och med detta har det varit ett ypperligt tillfälle att lära känna min nya tränare lite bättre. Yes, precis som rubriken avslöjar jag har bytt tränare. Tidigare har jag tagit hjälp av Micke Sahlberg som är extremt kunnig inom triathlon och som nog är den person som känner mig bäst som triathlet. Det har varit ett bra samarbete och jag har uppskattat det otroligt mycket. Stort stort tack för din hjälp! När han började hjälpa mig för knappt ett år sedan var vi båda överens om att det skulle vara ett mellansteg innan jag hittade någon med ännu mer kompetens, någon som kunde erbjuda en "helhetslösning". Jag tror att jag har hittat honom nu. Han heter Nico Montavon och kommer från Fribourg i Schweiz. Han är en ung och lovande tränare, inte ens 30 år ännu. Men han har, precis som jag stora mål och vill lyckas som elittränare inom triathlon. Han har de senaste tre åren gått som lärling bredvid Darren Smith. En av de mest framgångsrika triathloncoacherna någonsin. Darren har coachat vår egen Lisa Nordén i fleeera år, bland annat när hon plockade hem OS-silvret 2012. Jag stötte därför på Nico här nere redan förra året när Darrens "D-squad" var baserade i Stellenbosch. I år kom han tillbaka, för att nu stå på egna ben och starta upp sin egna elitverksamhet. Han var på mig redan tidigt i januari och frågade om jag var intresserad av att hänga på honom. Jag var tveksam till en början då jag tyckte han verkade lite märklig och för att jag var osäker på om det skulle gå ihop sig ekonomiskt för min del. Jag gick ändå med på att träffa honom över ett möte. Det fick mig att ändra uppfattning helt. Han var inte alls märklig utan rätt skön. Upplägget han presenterade var väldigt intressant för min del, det är precis det jag hoppats kunna hitta de inom närmsta två åren. Kort sammanfattat är det en tränare och träningsgrupp som kommer finnas vid min sida större delen av tränings och tävlingssäsongen. Istället för att ha en tränare på distans som skriver program kommer jag nu ha Nico med på i stort sett varje träningspass, för att pusha mig såklart, men kanske främst för att se till att jag gör allting så nära perfektion som möjligt. Tekniskt, fysiskt etc etc... han drog igång detta i december och vi är nu en liten träningsgrupp här nere som i stort sett gör allting tillsammans. Träningsgruppen består dessutom av personer jag känner. Nick och Alexandra Quenet som jag ju bodde hemma hos i början av min vistelse här nere. JP Burger, en kille från Namibia som också bor här, grym cyklist och löpare. Jaimie Riddle, endast 16 år men trots sin unga ålder en riktig talang, han är också här från Stellenbosch. Slutligen Carina Wasle, hon är inte med jättemycket då hon håller på med Xterra, offroadtriathlon. Vi är en bra grupp som har roligt ihop och som sparrar varandra i alla tre grenar. Det har hittills fungerat extremt bra och det är helt klart värt att vända på mynten en del för att få detta att fungera.
I och med detta har jag också nu resten av våren och sommaren klar när det kommer till läger osv. Jag är kvar här nere till den första mars. Sedan far jag hem några dagar för att den 6e mars flyga med landslaget till Playitas och hänga där en månad. Sedan i april åker jag faktiskt tillbaka ner hit till Stellenbosch igen för att träna tillsammans med Nico och gruppen till början av maj. Maj kommer spenderas hemma i Nyköping och från och med juni kommer jag troligtvis åka ner till Fribourg i Schweiz och ha det som träningsbas första halvan av sommaren. Därifrån kommer vi ha nära till många tävlingar nere i Europa. Jag känner mig otroligt trygg, jag har äntligen en tränare som sköter i stort sett allt jag pysslar med som triathlet. Träningen känns just nu som en liten del i det hela. Han ser till att min vardag blir skräddarsydd till att prestera så bra som möjligt. Det har därför blivit en hel del mindre förändringar i min vardag. Bland annat stretchar jag numera ca 45 minuter varje dag, det trodde jag aldrig skulle ske... det är en av många saker jag börjat lägga in i min dagliga rutin. Jag gillar det, som jag skrev förra veckan ska jag verkligen ge mig själv alla förutsättningar att prestera. Därför känns det nu så bra att jag hittat någon som kan och verkligen vill hjälpa mig med detta. Nico jobbar endast med elitidrottare, hans egna mål är att ha några av sina atleter i Tokyo 2020. Att ha en tränare med samma ambition som en själv är någonting jag velat hitta, förhoppningsvis är detta min helhetslösning. Precis som rubriken avslöjar har jag tråkiga nyheter. Jag kommer inte ställa upp i världscupen som går här nere den 11e februari. Anledningen är att jag helt enkelt inte kommer hinna komma i form till dess, det är för lite tid till dess. Jag levde länge på hoppet om att jag skulle kunna ta den som en bra "genomkörare", det såg bra ut ända fram till i fredags då jag åkte på en lättare matförgiftning. En och en halv dag i sängen (då jag inte sprintade till toaletten) tog ut sin rätt. Jag började träna idag igen och åter igen känns det som att börja om på ruta ett igen. Att genomföra en världscup om två veckor med någon slags heder i behåll är inte realistiskt någonstans. Hur mycket jag än vill det så är det verkligheten tyvärr. Jag är såklart otroligt besviken. Jag har sett fram emot detta race, jag körde den förra året och det är en fantastisk tävling. Det svider extra hårt då min mor och hennes särbo kommer ner och hälsar på den helgen och jag ville så gärna tävla inför dem här nere. Trots att det svider är jag ändå säker på att det är helt rätt beslut att ta. Året har inte startat bra alls och jag har förlorat 3 tre veckors träning. Allt jag vill göra nu är att hitta tillbaka in i grundträningen igen. Jag vet att jag kommer hitta tillbaka till min gamla form det är inte det. Det som stör mig så mycket är att kontinuiteten i min träning varit kass senaste tiden. Små avbrott hela tiden som stör. Eftersom kontinuitet är den stora nyckeln för att lyckas som idrottare gör detta mig lite lätt kluven och stressad. Jag har nu en månad kvar här nere och jag ska se till att det blir min bästa månad träningsmässigt hittills i min karriär. För att försöka vända på alla negativa tankar försöker jag hitta något slags ljus. Som jag nämnde ovan, en månad kvar här i Stellenbosch. En stad som gjort för triathlon, det är varmt och soligt, det finns grymma faciliteter är, jag är omringad av fantastiska träningspartners. Kan jag bara skärpa till mig och med en uns av tur så har jag alla möjligheter till att vända denna stek och börja leverera på riktigt. Den första mars när jag flyger hem härifrån får jag fyra hela dagar hemma i Sverige för att ladda upp mina batterier med familj och vänner. Sedan bär det åter igen söderut och till Fuerteventura för två veckors läger med landslaget. Även där nere har jag alla möjligheter i världen att göra allting till perfektion tillsammans med goda vänner. Jag och några till stannar ytterligare två veckor, bland annat för att tävla. Det är alltså där min debut kommer ske, en europacup på Gran Canaria. Den går den 26/3. Det är alltså ganska exakt två månader till dess. Får jag till två fläckfria, helt perfekta månader så kan jag lova er att jag kommer vara livsfarlig där. Det är triathlon jag vill hålla på med. Slutligen vill jag slänga ut ett fantastiskt tack! Strax innan jul damp det nämligen ner ett kuvert i brevlådan hemma i Nyköping. Ett otroligt fint brev från en "Tage". Jag vill bara säga tack så otroligt mycket, du rörde mig verkligen djupt. Du nämnde att du bland annat följer mig här så jag hoppas du läser detta, jag vet inte hur jag annars ska kunna tacka dig. TACK!
Ett inlägg i veckan var det ja... *host!* ja jo det var ju uppenbarligen betydligt mycket lättare sagt än gjort! Meeeeen nu är jag tillbaka igen och(!) jag har faktiskt både en och två ursäkter till detta miserabla betéende. Två ursäkter som jag tror och hoppas kommer fylla ut detta inlägg. Spring och hämta läsglasögonen, hämta det nybryggda kaffet, sätt sig bekvämt och njut! Ursäkt nummer 1 Den 22a December blev jag upplockad i Stellenbosch av en sjusitsig, himmelsblå, trött men ändå charmig Toyota Corolla från 2007. I den satt min pappa och min styrmor Marie, just nyanlända till Sydafrika men inte så exalterade som man kanske kan tycka att de borde vara. De var mer stressade, oroliga och trötta. Resten av familjen, min bror Oscar och mina styvsyskon Josefin och Jakob satt nämligen fast på Gardemoen, Norges största flygplats. Där skulle det som det visade sig få sitta ett bra tag. Det hade nämligen bara dagarna innan införts nya inrese regler till Sydafrika för personer under 18 år som vi helt missat (Jakob är 17). Dessutom hade resebolaget råkat ta bort deras biljetter. De var fast i Oslo rätt hårt med andra ord! Tillslut, efter många om och men lyckades de lämna Norge och ta sig ned till Kapstaden. De landade i Sydafrika den 24e december kl 08.45 efter tre härliga dygn på Norges största flygplats. Med hela familjen på plats kunde vi alla äntligen slappna och, fira lite hjul och njuta av semestern. Vi hyrde ett hus i Hout Bay. En mindre fiskeort som ligger 18km söder om centrala Kapstaden, vackert inbäddat mellan höga och ståtliga berg precis vid havet. Otroliga vyer! Huset vi hyrde var inte så pjåkigt det heller. Fem sovrum, tre vardagsrum, typ 77 tv-apparater, pool med ett poolhus, biljardbord, egen mur med elstängsel etc etc etc. Det dög med andra ord! Det var två grymma veckor där nere, även om det var semester för familjen hade jag en hel det träning att dona med och jag lyckades bra med att pressa in den där det passade. Simningen var sisådär då jag var ensam och hade 20minuter till närmsta bassäng men jag lyckades bibehålla den bra ändå. Cyklingen var grym, otroligt vackra vägar längs kusten söder om om Kapstaden. Rejäla backar fanns det också. Höjdpunkten var julaftonsmorgonen då jag cyklade in till Kapstaden, upp på Signal Hill och sedan upp så långt vägen gick på Table Mountain. Så vackert! Löpningen var också den vacker, svårt att hitta plattare rundor men backarna gav sitt. Over all fick jag in ett bra block på cykeln vilket var skönt. Mellan min träning försökte vi turista gärnet och jag tror vi lyckades pricka av det mesta. Godahoppsudden, Boulder Beach, dyka med vithajar, safari, massor med fantstisk mat, jag har säkert glömt någonting men det var roligt att få åka runt och bocka av det mesta. Även om vissa saker var lite väl "turistiga" för min smak. Det jag missade var Table mountain men jag ska försöka bocka av den i början på februari när mamma och hennes särbo Micke kommer ner på besök i början av februari. Det var som sagt två grymma veckor med familjen! Det var tråkigt när de lämnade men ändå lite skönt, jag började sakna Stellenbosch på slutet, det var skönt att få komma "hem" och komma in i mina rutiner igen. Ursäkt nummer 2 Denna är en otäck jävel, men vi komner till det. Tillbaka i Stellenbosch hittade jag snabbt in i mina gamla rutiner igen. Simma med gruppen osv. Första veckan lade jag in många simpass och jag hittade äntligen tillbaka till mina fina form jag hade under förra säsongen, eller jag närmade mig den iallafall så smått. Resten var också bra, stark cykel, löpningen också den på uppgång och vardagen rullade på. Tyvärr skulle den roliga karusellen få ett abrupt haveri... Förra onsdagen skulle jag, George Bjälkemo och vår Holländska kompis Evert ut på ett långpass cykel. Gick sisådär. På en av huvudvägarna ut ur stan cyklade jag först och missade en liten bula i asfalten som jag körde rakt på. Jag hann inte ens reagera innan min styre vred sig 90 grader och jag föll handlöst mot asfalten. Såklart fick jag för mig att det förmodligen skulle vara bäst att ta emot smällen med mitt ansikte. Sagt och gjort! Typsikt obra beslut såhär i efterhand kan jag säga. Helt plötsligt låg jag på marken och insåg att det hade gått åt helvete. Det första jag såg var George framför mig som ej lyckats undvika att köra in i mig. Han låg också på backen och skrek rejält. Jag kände ingen smärta själv och sprang fram till honom för att kolla läget. När jag böjde mig över såg jag hur det droppade blod från mitt ansike. Efter en snabb besiktning av överläppen med min tunga kunde jag konstatera att mitt ansikte var rätt "fucked up", det sa jag också till de andra. De försökte hålla god min, men höll med om min upptäckt. Min överläpp hade nämligen delat på mitten. Ingen roligt upptäkt att göra kan jag säga. Efter det började det snurra en del och jag lade mig på marken. Vi hade tur, en dam och hennes man stannade direkt för att hjälpa till. Hon kastade ut sin man, slänge in mig och cykeln. Innan jag visste ordet av var vi på väg mot sjukhuset. Väl där gick allting felfritt. Jäklar vad de tog hand om mig bra, jag fick komma in direkt. De började kolla mina sår, fick av mig alla kläder, fixade röntgen, tvättade mina sår, sydde ihop mig. Vips sa det så låg jag där, "färdigfixad", hög på smärtstillande och i chock över vad som hänt. Som tur var var fortfarande min pappa och Marie kvar i landet och de kom in väldigt snabbt. Att ha dem vid min sida var ovärderligt för jag var väldigt rädd och hade ingen aning om hur illa det egentligen var. Som tur var klarade jag mig oroligt bra. Visst sex stygn i hakan och sex stygn i läppen är aldrig roligt. Men att alla tänder klarade sig, inga benbrott eller huvudskador är rätt otroligt. Jag hade tur i oturen. När jag kom hem insåg jag ännu tydligare vilken tur jag haft. Allt jag hade haft på mig var skrot. Glasögonen blev helt sönderrepade och räddade troligtvis synen på vänsteröga. Som krona på att blev det en spricka i bakgaffeln på cykeln så den är också bara att skrota. Allt det känns ändå lugnt, allt är täckt av min försäkring så det kommer troligtvis lösa sig, det är ju trots allt "bara" materiella saker som går att ersätta. Så länge har grabbarna på BMT (cykelbutiken här ner) fixat fram en cykel som jag får låna till ett väldigt bra pris. Den duger så länge, och om allt går enligt plan kommer mamma komma ner med en ny cykel i början av februari igen. Läget känns som det är under kontroll. När det kommer till mig läker jag på. Det är nio dagar sedan det hände idag och jag har börjar komma igång. Cykel och löpning fungerar skapligt, däremot har jag inte vågat mig ner i poolen ännu. Kanske i början av nästa vecka. Jag plockade dessutom ut stygnen idag. Jag kommer behöva en vecka eller så innan jag kan lägga in mer seriös träning. Jag har i stort sett legat i sängen och ätit flytande mat genom sugrör senaste veckan. Kroppen samarbetar inte till hundra procent ännu med andra ord men det får ta sin tid. Det är ju bara Januari. Med det sagt för vi se hur jag gör den 11e februari. Då går det nämligen en världscup här i Kapstaden. Jag är inne på startlistan men efter det som hänt får vi se om jag ställer upp eller inte. Jag tror jag kan komma i skaplig form till dess. Samtidigt vill jag komma igång och verkligen kicka igång grundträningen nu. Närmsta veckan får avgöra hur jag gör!
Nu vet ni varför uppdateringarna varit crap. Om ursäkterna är giltiga får ni själva avgöra, nu ska jag försöka skärpa mig iallafall! 😌 En och en halv vecka har gått och jag börjar äntligen känna mig som en "local" här nere igen. Jag har börjat hitta tillbaka till mina favoritcaféer, cykla samma fina rundor som senast och börjat plåga mig på de tidiga simpassen med Maties (simklubben). Jag känner mig fortfarande rätt ringrostig och seg i alla tre grenar men det är på gång, jag har börjat skrapa ihop en del volym på cykeln och jag har börjat öka på simningen en hel del. Löpningen försöker jag ta ett pass i taget, förra veckan kände jag av min skada i höftböjaren en aning. Efter en rejäl massage och ambitiöst stretchade börjar jag få schack på det igen och jag har de senaste dagarna sprungit helt smärtfritt. Jag känner att jag är på gång med andra ord. Jag behöver lite tålamod bara innan jag är tillbaka till min vanliga "vinterform" igen. Jag bor fortsatt med Alexandra och Nick här nere. I helgen besökte vi deras sommarhus i Hermanus som ligger drygt en timme söder om Stellenbosch. Samma ställe jag spenderade påsken tidigare i år. Vi har mest tränat och tagit det lugnt däremellan. Vi kom tillbaka till Stellenbosch igår och nu går jag mest och väntar på att familjen ska komma ner. De kommer hit på torsdag. Vi har hyrt ett hus i Hout Bay som ligger 20km söder om Kapstaden. Där kommer vi spendera jul och nyår tillsammans. Det ska bli otroligt mysigt. Jag kommer såklart hänga med dem och gör roliga saker men jag kommer ändå prioritera träningen först, mycket cykel och löpning då det är dåligt med simbassänger i området men också för att vägarna därigring är helt galna. Det blir den första julen med +30 grader för alla oss alla. Vi får se om det kommer infinna sig någon julstämning. Så det var en väldigt kort sammanfattning om vad som pågår här nere. Det mesta rullar på av sig självt vilket är skönt! Nu till lite nyheter. Det kom ut på facebook för några veckor sedan men jag vill nämna det lite lätt här också. Till nästa säsong kommer jag nämligen byta klubb. Jag kommer gå från 30k som jag tävlade för i år och gå till Race & Shine 2017. Klubben är drygt ett år gammal och drivs av Mattias Brandt och Olle Beckérus. De har redan ett "Ironman team" som riktar sig mot age-groupers. Nu ska de även starta upp en elitdel som jag kommer vara en av. Tanken är att de ska hjälpa till med både material och ekonomiskt och förhoppningsvis kunna underlätta min satsning när det kommer till stressen över pengar. Det känns otroligt bra och det är precis detta jag behöver för att kunna gå vidare i min karriär. Är det någonstans jag känner att det finns en begränsning är det just ekonomiskt och att ej veta hur nästa månad ser ut för egen del. Som sagt, detta projekt är ännu i startgroparna men jag har en väldigt bra magkänsla då både Mattias och Olle är riktiga triathlonnördar, otroligt ambitiösa och proffs på det de gör. Mer info kommer komma rullande här under våren. Om det är någon som undrar varför jag cyklar på min gamla cykel är det pga klubbytet. Men som sagt, mer om det senare!
Yes jag är tillbaka! Efter ett litet uppehåll från skrivandet tänkte jag nu dra igång igen. Ett inlägg i veckan är målet så "stay tuned"! I förrigår spenderade jag 14 timmar 10.000m upp i luften. När jag väl var nere på havsnivå igen klev jag ut i ett välbekant Sydafrika, i Kapstaden närmare bestämt. Här nere kommer jag befinna mig tre månader framöver. Jag har inte pratat om denna resa jättemycket, av den pinsamma anledningen att jag ej visste om jag skulle bli insläppt i landet igen. Sist jag var här hade jag lite strul med visum etc, det resulterade i att jag ej var välkommen tillbaka på ett helt år. Efter överklagan och chansning var det tillslut inga problem att komma in, men jag ska vara ärlig, det var ingen kaxig Ludwig som väntade på sin tur i passkontrollen... nu är jag iallafall inne och jag kan börja fokusera och träna mot säsongen 2017 på riktigt! Jag ser verkligen fram mot mina 90 dagar här nere. Det är mycket som kommer hända. Förra året när jag var här lärde jag känna många. Framförallt syskonen Nick och Alexandra Quenet. De är otroligt gästvänliga då de låter mig bo hemma hos dem i Stellenbosch de första två veckorna. Den 20/12 kommer hela min familj ner till Kapstaden och vi ska fira jul och nyår här nere. Därefter flyttar jag tillbaka till samma läenhet i Stellenbosch som jag bodde i senast jag var här. Förhoppningsvis är jag tillbaka i full träning och i bra form vid den tiden. Hösten har nämligen varit lite upp och ner. September och oktober var mycket bra. Mycket fokus på löpning och det gav resultat. Bland annat sprang jag Tunrundan på nytt pers. 5km terränglopp i elljus på 15.39, ett resultat som troligtvis är ner mot 15.00 om man översätter det till bana. Jag har lyckats höja min löpning ett snäpp med andra ord. I och med det har jag dragit ner en hel del på simningen, vanligtvis 5-7 pass/vecka nu endast 3 pass. Läskigt men jag tror och hoppas att jag kommer hitta tillbaka snabbt när jag väl börjar simma med klubben här nere. Nu vill jag börja ta fina placeringar utomlands och det är med en stark löpning jag skall göra det. De senaste 4 veckorna har tyvärr inte varit lika bra. En överansträngning i ena höftböjaren gjorde att jag ej kunde cykla eller springa på två veckor. När det blev bra blev jag sjuk, därför att jag just nu inte i mitt livs bästa form. Jag är inte särskilt orolig över det. Det är december och jag har har om tid att hitta tillbaka till den fina rytm jag hade i början av hösten. Det var en kort sammanfattning över var som sker just nu, jag kommer släppa en del större nyheter närmsta veckorna. Som sagt, STAY TUNED! |
GULD
SILVER
MATERIAL & TJÄNSTERSIMNING
CYKEL
LÖPNING
KLUBB
|